onsdag, november 29, 2023

Nyare jakt på arbetarkonsten 8

Under några år mellan 1981 och 1983 kunde ett sotigt ansikte ses stirra mot förbipasserande i ett antal svenska städer. Det tillhörde en gammal man avbildad av konstnären Johan Ahlbäck i en målning som blivit affisch för vandringsutställningen "Johan Ahlbäck: Arbetets målare" i Riksutställningars och Dalarnas museums regi. 

Organisationen Riksutställningars affish för vandringsutställning, 1981-83.

Ahlbäck, född i Smedjebacken år 1895 och arbetare vid valsverket där under barndom och ungdom, hade flyttat tillbaka till hemorten efter konststudier i Stockholm åren 1923 till 1931. Efter hans död 1973 hade Dalarnas museum startat ett omfattande arbete för att gå igenom alla de teckningar, målningar och personliga papper som dödsboet hade skänkt till museet. Arbetet resulterade i en stor retrospektiv utställning på Dalarnas museum under vintersäsongen 1978-1979, följd av en lite nerbantad utställning på Sveagalleriet i Stockholm i maj och juni 1979. Samtidigt passade man på att ge ut boken Johan Ahlbäck: Arbetets målare som var redigerad av Örjan Hamrin och Erik Hofrén på Dalarnas museum men till största delen skriven av Hamrin. 

Utställningen och boken visade sig komma precis rätt i tiden. Det här var under de allra sista åren av den politiskt radikala 1970-talsandan i konstlivet i Stockholm. Konstkritikern Bengt Olvång (1934-2011) i Aftonbladet var en övertygad socialist vars omdömen vägde tungt när konstnärer skulle väljas ut för uppdrag och utställningar. När han skrev en översvallande och stort uppslagen recension av utställningen och boken i Aftonbladet (23 maj 1979) var det ett säkert tecken på att Johan Ahlbäck inte skulle glömmas bort i första taget. För stockholmarna handlade det om en spännande nyupptäckt. Fler än bara enstaka verk av Ahlbäck hade inte visats i Stockholm sedan hösten 1949.

Våga se! från 1983, Bengt Olvångs summering av sin syn på svensk konst 1945-1980.
Bildkälla: https://www.bokborsen.se/


Sedan kom 1980-talet, när Bengt Olvång och andra gradvis byttes ut mot en ny generation av kritiker och beslutsfattare som ansåg att 1970-talets konstpolitik varit vänstervriden och provinsiell. För "provinsiella" och dessutom okända konstnärer som Johan Ahlbäck fanns det nu noll intresse, utom i landsorten och inom folkrörelsedrivna initiativ som inte togs på allvar i konstlivet i Stockholm. Kanske gjorde man fel som lät en så deprimerande bild som den av den stirrande gamle mannen bli affisch för vandringsutställningen vid 1980-talets början. Vem ville bli påmind om det tidiga industrisamhällets smuts och misär när svenska folket nu skulle lära sig göra klipp på börsen och skaffa F-skattesedel. Men här och där har den gamla affischen satts upp inom glas och ram, som en påminnelse om att det som har uppnåtts av arbetarrörelsen lätt kan förloras.

Arvet efter Ahlbäck har hållits vid liv av Ahlbäckstiftelsen i Smedjebacken, och de senaste tio eller 15 årens våg av ny svensk arbetarlitteratur har lett till ett samarbete mellan stiftelsen och Föreningen Arbetarskrivare (med tidskriften Klass). I stiftelsens referensgrupp representeras Föreningen Arbetarskrivare av kulturhistorikern Ewa Bergdahl, som har varit drivande i föreningen ända från starten. Tillsammans med Monica Borg från Ahlbäckstiftelsen och IF Metalls tidigare kulturombudsman Kjersti Bosdotter arbetade vi under 2021 fram en idé om en ny bok om Johan Ahlbäck. Idén fick grönt ljus av stiftelsens ordförande Carin Runeson, socialdemokratisk kommun- och riksdagspolitiker. Detta har nu blivit boken "Inte vackert men omutligt sant." Johan Ahlbäck: Arbetarkonstnären från Smedjebacken. Se annons här i bloggen! Citatet i titeln kommer från Ahlbäck själv. Många enskilda personers arbete har gjort boken möjlig. 

Jag började under 2022 samla in uppgifter om var verk av Ahlbäck finns idag. Det visade sig finnas mängder i privat ägo och på olika auktionssidor på Internet, men länge var det oklart var alla verk som hade visats på utställningarna 1978-83 hade hamnat. Inte ett enda museum utom Dalarnas museum i Falun visade sig ha verk av Ahlbäck, och på Dalarnas museum pågick en stor omorganisering av samlingarna. Ewa Bergdahl kontaktade ett antal nutida arbetarförfattare och bad dem bidra med mera personliga texter om Ahlbäcks bilder, och sex tackade ja: Bernt-Olov Andersson, Linnea Garli, Aino Trosell (aktuell i år med boken Varvsslammer), Mija Åhlander, Micke Evhammar (aktuell med romanen Hårt regn) och Göran Greider. Jag stod till tjänst med bildmaterial som författarna kunde studera i en delad mapp i tjänsten Dropbox


Aino Trosell.
Foto: AnnalisaFoto AB.
Bildkälla: https://ainotrosell.se/press/annalisafoto-ab-4/

Mappen fylldes på kontinuerligt med fler bilder under 2022 och 2023, och en elektronisk katalog med data om varje verk gjorde det möjligt att organisera arbetet med det stora bildmaterialet för boken. Det blev ett helt forskningsprojekt, och som tur var kunde jag ägna en del av min forskningstid som universitetslektor åt det. Maths Isacson, professor i ekonomisk historia och en viktig stödperson för Ahlbäckstiftelsen, involverades. Ytterligare ett antal personer som varit aktiva i samband med tidigare utställningar och i Ahlbäckstiftelsens arbete sedan 1993 började skriva på sina bidrag: Örjan Hamrin, Lars-Olof Lundberg, Ulf Lundén, Arne Andersson, Anne Seppänen, samt Ahlbäckpristagarna Roine Jansson och Britt-Marie Rydberg

Vi presenterade vårt arbete på Ahlbäckdagarna i Smedjebacken 1-2 oktober 2022, på temat "Konstens kraft". Den ambitiösa och riskabla planen var att ha boken färdig till hösten 2023 och 50-årsminnet av Johan Ahlbäcks bortgång (1973). Med tanke på att detta projekt precis som de flesta liknande i praktiken är fritidsprojekt på kvällar och helger, och att finansieringen alltid är lika osäker som eventuell försäljning av resultatet, var det minst sagt vågat att lova något sådant. Men inom något halvår blev de flesta av texterna färdigskrivna. Alla viktiga verk blev fotograferade. Flera fotografer bidrog, men den största insatsen gjorde Staffan Björklund. I slutskedet fick han fara hit och dit mellan olika orter i Dalarna, Västmanland och Gästrikland. 

Monica Borg, pensionerad chef för kulturförvaltningen i Smedjebacken, bar ensam ansvaret för att skicka in ansökningar till olika fonder och stiftelser så att boken kunde tryckas, och så att åtminstone de som lever författarnas osäkra frilansliv kunde få betalt. Dessutom skrev hon bokens biografiska kapitel om Johan Ahlbäcks liv. Jag och Maths Isacson skrev också längre texter: om "folkhemmets" utveckling under Johan Ahlbäcks liv och om hans utveckling som konstnär. 

Monica B, Ewa B, Kjersti B och jag själv kämpade under de fyra sista månaderna med korrektur och ändringar, på slutet dagligen och med en del desperation. Ann Olander på Dalarnas museum gjorde en fin layout till boken inom en snäv tidsram innan den skickades till tryckning på Exakta Print i Malmö, ett mycket bra tryckeri.



Resultatet blev bättre än vi någonsin vågat hoppas på och boken "Inte vackert men omutligt sant" kunde lanseras i ett mera lokalt sammanhang i Smedjebacken den 14 oktober, dvs. på det som nu och framöver kommer att bli en mera koncentrerad Ahlbäckdag. Aino Trosell, Micke Evhammar, Monica Borg och jag själv talade inför en stor och intresserad publik på Konsthallen Meken. Vi delade ut 2023 års Ahlbäckpris till Kalle Brolin, se föregående postning. Samtidigt visades i Konsthallen Meken fram till 19 november en utställning om Johan Ahlbäck: 100 % Johan Ahlbäck - Ett konstnärsliv. Utställningen var sammanställd av Ann Olander (Dalarnas museum) och Anne Seppänen (Smedjebackens kommun) och innehöll bland annat ett bra urval av Ahlbäcks verk i grafiska tekniker från åren 1926-1931. Vissa verk hade aldrig tidigare visats. 

Ulf Lundén (även författare i boken) skrev en förhandsartikel i Dala-Demokraten, tyvärr bakom betalvägg: Johan Ahlbäck till hundra procent. Även Ludvika Nya Tidning skrev. 

Hittills har boken bara kunnat beställas från Smedjebackens bibliotek, men sedan några dagar finns den att beställa som julklappsbok för det mycket låga priset 198 kronor på Bokus. Klicka här:

Bokus, "Inte vackert men omutligt sant" Johan Ahlbäck: Arbetarkonstnären från Smedjebacken. 198 kronor plus frakt

Om man dessutom beställer någonting ytterligare - så att slutsumman blir över 249 kronor - är frakten fri inom Sverige. 

Bokprojektet har redan gett upphov till ett ökat intresse för Johan Ahlbäck. Dalarnas museum planerar nu en stor utställning med hans verk från 17 februari till 14 april nästa år, parallellt med att Elisabeth Ohlsons uppmärksammade vandringsutställning Vi som arbetar med våra kroppar kommer till museet. "Arbetets svarta, hänsynslösa själ" är det ahlbäckcitat museet har fastnat för som titel på utställningen. Även på engelska på museets hemsida:

He has been called "the painter of work" and Johan himself has expressed that he wanted to paint "the black ruthless soul of work", nothing artificial or added but only as it was, "not beautiful but immutably true".

Vi hoppas att boken och utställningen kommer att inspirera många och sätta avtryck i samtiden. Framöver hoppas vi också kunna länka till recensioner av boken här i bloggen. 

torsdag, september 07, 2023

Nyare jakt på arbetarkonsten 7

Bildmontage: Kalle Brolin och Dala-Demokraten. Till vänster stillbild ur videon Jag är osläcklig (2021).

Som vår trogne supporter Ulf Lundén redan meddelat i Dala-Demokraten den 30 augusti (bakom betalvägg) går 2023 års ahlbäckpris till konstnären, konstläraren och vårdarbetaren Kalle Brolin i Malmö. I likhet med flera pristagare de senaste åren hör Kalle till en lite yngre generation, vilket här betyder övre medelåldern, han är född 1968. Men han hör också till en kategori av konstnärer som egentligen inte uppmärksammats av Ahlbäckstiftelsen förrän nu. Därför är årets pris en viktig markering av att begreppet "arbetarkonst" inte hör till historien utan omtolkas i andra sammanhang och i andra medier än de traditionella. 

Kalle Brolins Jag är bergtagen som installation med två enorma mobilskärmar. Bild från Kalles webbsidor: https://kallebrolin.org/2021/10/07/i-am-spirited-away-2020/

Kalle Brolin representerar den socialt engagerade och socialt undersökande "samtidskonsten" i Sverige. Termen "samtidskonst" indikerar att det rör sig om konst av vissa konstnärer med viss utbildning, visad i vissa specifika kultursammanhang i både offentlig och privat regi. Kalle fick sin formella konstutbildning vid Konsthögskolan i Umeå, där han avslutade studierna med en MFA (magistergrad i bildkonst) år 2004. Under sitt rörliga liv som aktiv konstnär har han också genomfört ett självständigt fördjupningsprojekt vid Konsthögskolan Valand i Göteborg, redovisat 2012. I Göteborg har han suttit i styrelsen för Galleri Box, ett galleri med kopplingar till de högre konstutbildningarna i staden. Fackligt har han engagerat sig i den syndikalistiska rörelsen (SAC) och skriver sedan 2008 artiklar för Stockholms Fria Tidning. Sedan många år är han också verksam som lärare vid Munka konstskola i Munka-Ljungby (folkhögskolan). Han har genomfört internationella konstprojekt med Artist in residence (stipendieperioder) i bland annat Berlin, London, Buenos Aires, Istanbul, Tallinn och Köpenhamn.

Dokumentär bild från Kalle Brolins instagramkonto.

Kalle är en visuell konstnär i den bemärkelsen att han arbetar med dokumentärt bildmaterial, producerar film- och videoverk och presenterar resultatet av sitt arbete i utställningar på gallerier och museer. Samtidigt har hans intressen och arbetsmetoder större likheter med hur sociologer, historiker och andra forskare arbetar än med bildkonstens traditionella tillvägagångssätt. Hans verk växer fram i projektform. Projekten pågår ofta under många år och involverar hans eget dagliga liv; ibland också de yrken han utövat eller utövar vid sidan om konstnärskapet, t.ex. som lärare och som personlig assistent.  

Inspirationen kan komma från ett gammalt fotografi eller ett citat ur en bok eller tidningstext. Bilden eller citatet väcker frågor och får Kalle Brolin att uppsöka intervjupersoner och arkiv. Ibland uppstår under processen idéer om samband mellan företeelser som först kan verka ganska obesläktade, ungefär som i historisk forskning. Det som har väckt Kalles nyfikenhet har ofta haft en koppling till hans familjebakgrund och hans uppväxtmiljö i nordvästra Skåne, ett område som i en inte alltför avlägsen dåtid starkt förknippades med sina kolgruvor. På så sätt har han i högsta grad förverkligat arbetarlitteraturens och medborgarforskningens princip: ”gräv där du står!” 

Barn till kolgruvearbetare i Skromberga spelar Victoria Benedictssons Den bergtagna i "Lekstugan" organiserad av nykterhetslogen "Grufvans väl" år 1912. Bild använd av Kalle Brolin i verken Jag är bergtagen och Jag är djup inlärning.

När Kalles verk började uppmärksammas i större skala i början av 2010-talet var det framför allt på grund av två verk/projekt: O! Children! (Ack! Barn!) och Resandefolket och Brolin. I O! Children! dokumenterar han hur barnarbetare i dagens Indien själva organiserar sig för bättre arbetsvillkor, och ställer frågan hur den internationella fackföreningsrörelsen skall förhålla sig till detta. I Resandefolket och Brolin utforskar han sitt eget eventuella släktskap med en resande, spelmannen Lorens Brolin, och intervjuar nutida ättlingar. En film producerades som del av projektet: se del 1 av filmen här (YouTube).

Verket Jag är Skåne var Kalles bidrag till den stora utställningen ”Samhällsmaskinen” på Malmö Konstmuseum hösten 2017, en utställning med Sveriges industrialisering och folkhemsbygge som tema. Jag är Skåne var det första av en rad verk med titlar som alla börjar med Jag är, verk där Kalle kritiskt undersöker bruksandan och utnyttjandet av säsongsarbetskraft i Skåne under 150 år, från 1800-talets början fram till 1950-talet. I Jag är Solen / I am the Sun (2018) engageras lokala körsångare i trakten av Höganäs för framträdanden där de sjunger gospelversioner av gamla arbetssånger som sjöngs av lant- och kolgruvearbetare. I en filmversion av verket framförs betgallrarnas sång i en kyrka: se trailern till  filmen här (länk YouTube). Detta verk exemplifierar hur Brolin skapar delaktighet och engagemang i en gemensam arbetarhistoria. 

Slagghögen i Nyvång (bildkälla Wikipedia).

Verket Jag är utan titel (2019 och 2023) kretsar kring den enorma slagghögen i samhället Nyvång och frågan om konst. Kan konst vara vad som helst? Skulle slagghögen kunna utnämnas i efterhand till skulptur, och samtidigt till industriminne? Jag är kommen / I am come (2020) dramatiserar vittnesbörd om hur koncentrationslägerfångar som tillfrisknat användes som billig arbetskraft i skånskt jordbruk år 1945. Jag är kommen igen / I am come again (2022) adderar aspekten hur nazistiska krigsförbrytare vid krigsslutet slussades till en övernattningslägenhet nära Malmö Centralstation och därifrån vidare till olika slott och herresäten i trakten. Jag är bergtagen / I am spirited away (2020) förvärvades till Moderna Museets konstsamling år 2021 och består av två stora bildskärmar, med samma utformning som mobiltelefoner, utställda i ett mörkt rum. Mellan skärmarna utspelar sig en visuell dialog i tid och rum: jämförelser mellan hur skånska bruksledningar försökte skapa en ”arbetarstam” av föräldralösa barn, hur ett nutida nunnekloster gör motstånd mot förnyad exploatering av mineralresurser i Skåne, och hur nutidens teknikbolag exploaterar mänskliga relationer via mobilappar som Tinder. Det är intressant att "grävandet" efter våra privata data på engelska kallas data mining, en nutida digital gruvdrift. Se konstnärssamtal med Kalle framför verket på Havremagasinet i Sundsvall 2022 (länk, YouTube) 

Slagghögen som AI-genererad bild. Från Kalle Brolins instagramkonto, 6 februari 2023.

Idén till verket kommer från ett fotografi som visar hur barn till skånska gruvarbetare i Skromberga år 1912 tränas i att framföra sagospelet ”Den bergtagna”. I det relaterade verket Jag är djup inlärning / I am deep learning (2021) låter Kalle samma fotografi genomgå ansiktsmanipulationer skapade av ett AI-program för bildhantering, och kopplar därmed förra sekelskiftets ideologiska kontroll, genom inskolning i borgerlig kultur, till den nutida teknikens potential att kontrollera hela världens befolkning genom automatisk ansiktsigenkänning. 


Ur Kalle Brolins instagramflöde, 6 februari 2023.

Kritiker har ibland menat att Kalles verk är alltför mycket grävande journalistik och alltför litet bildkonst (som Frans Josef Peterson i Aftonbladet, februari 2014). Men genom sitt långa och konsekventa engagemang i lokal arbetarhistoria och fackliga rättvisefrågor är en självklar mottagare av Ahlbäckpriset. Hans filmverk och rumsliga iscensättningar visar en känslig förmåga att med enbart visuella medel aktualisera dokumentärt bildmaterial på ett överraskande och avslöjande sätt.

Utställningar av Kalle Brolin i urval:

Krognoshuset, Lund hösten 2023, öpnnar idag 9 september (länk till Krognoshuset)

Åstorps konsthall, våren 2023 (Separat med Jag är utan titel)

Dunckers kulturhus, Helsingborg, maj 2022 (visningar av filmen Värderingar)

Havremagasinet, Boden hösten 2021 (Separat med Jag är bergtagen, Jag är osläcklig och Jag är djup inlärning)

Tegen2, Stockholm våren 2021 

Lunds Konsthall höst 2020: (Grupp, deltog med Jag är bergtagen och Jag är kommen), se recension av Christine Antaya i nättidningen Kunstkritikk, 16 december 2020 (länk)

Röda sten konsthall sommar 2020 (Grupp med Tanya Busse och Carolina Caycedo), se recension i nättidningen Konsten 27 juni 2020 (länk) och av Fredrik Svensk i Aftonbladet 9 juli 2020 (länk)

Tomarps kungsgård, hösten 2019

”Samhällsmaskinen”, Malmö Konstmuseum hösten 2017 (Grupp, deltog med Jag är Skåne)

Ystads Konstmuseum, sommar 2016 (Separat med Resandefolket och Brolin)

Stadsteatern, Kulturhuset, Stockholm februari 2014 (Separat med Resandefolket och Brolin), se recension av Frans Josef Peterson i Aftonbladet, 18 februari 2014 (länk) 

Galleri Konstepidemin, Göteborg våren 2012

Växjö Konsthall, sommaren 2010

Övrigt:

Övrigt: Medverkan med essän ”Galizier - Om östeuropeiska migrantarbetare på skånska sockerbetsfält, så som de skildras i skönlitteraturen” och verket Isolator (foto) i boken Jag vet hur folkhemmet luktar, red. Tina Carlsson, 2022.

Mottagare av Esther Almqvists stipendium 2013.

Nyare jakt på arbetarkonsten 6

Omslaget till Daria Bogdanskas Wage slaves
(löneslavar), Galago/Ordfront 2016.

Undertecknad ("Konstfred") har i sju år försökt skriva en artikel om något som kan kallas arbetarserier, i början i samarbete med kollegan Magnus Nilsson på Malmö Universitet. Under tiden har den högproduktive Magnus åstadkommit en hel bunt vetenskapliga och populära artiklar på engelska och svenska om ämnet, till exempel:

2016: "En ny arbetarlitteratur", i antologin Inte kan jag berätta allas historia (red. Beata Agrell m.fl.), länk till sammanfattning i databasen DIVA.

2017: "Mer tecknat", i tidskriften Klass, nr 3 2017. Länk till digital version.

2019: "Marxism Across Media: Characterization and Montage in Variety Artwork's Capital in Manga", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 1 2019, sid. 323-338. Länk till sammanfattning i Malmö universitets publikationer.

2019: "Working-Class comics? Proletarian Self-Refexiveness in Mats Källblad's Hundra år i samma klass and Hanna Peterson's Pigan", i International Journal of Comic Art (IJOCA), nr 3 2019, sid. 368-380. Länk till sammanfattning i databasen DIVA.

Nu har iallafall även jag fått min artikel färdig, och den kommer att publiceras i ett väldans fint sammanhang där även Magnus medverkar: den engelskspråkiga forskningsantologin Scandinavian Comics and Comics Research: Contexts, Politics and Practises (Skandinaviska serier och serieforskning: Sammanhang, politik och praktik) på förlaget De Gruyter i Berlin. Titeln på mitt bidrag är "Socio-semiotics and the history of 'working-class comics and cartoons' in Sweden" (Social semiotik och utvecklingen av proletära serier och skämtteckningar i Sverige), inte direkt en populärvetenskaplig titel men förhoppningsvis begriplig. Semiotik är grovt sett vetenskapen om hur människan uppfattar och uttrycker mening i tillvaron, genom alla tider och kulturer.

Jag gör det enkelt för mig och saxar några slutsatser och upptäckter ur artikeln, översatta till svenska, Google translate gjorde den första grovöversättningen:

...

Arbetarlitteratur är både ett flitigt använt begrepp, en stark litterär tradition och ett genomforskat område i Sverige. Detsamma kan inte sägas om arbetarkonst. Användningen av den svenska termen arbetarkonst tenderar dessutom att vara ganska begränsad och oreflekterad. Beroende på etablerade föreställningar om "konst", förknippas den ofta med läran om socialistisk realism – socialistisk till innehåll, realistisk till form – som dominerade officiellt måleri och skulptur i Sovjetunionen och andra "verkligt existerande" socialistiska system och stater. Bildtyper med potential att mer direkt nå ut till en arbetarpublik, såsom karikatyrer och tecknade serier i dagspressen, och konstnärliga tekniker och reproduktionsmetoder som är mer lättillgängliga för självlärda proletära konstnärer med begränsade medel, har till stor del borstats undan som alltför obetydliga för konsthistorisk forskning i Sverige. Därför kan termerna "arbetarserier" eller "proletära serier och skämtteckningar" visa sig användbara, eftersom de inte är lika förknippade med elitistiska värdeskalor.

...

Magnus Nilsson och jag började utveckla begreppet arbetarserier eller ”tecknad arbetarlitteratur” i en mejldiskussion 2015, följt av en gemensam presentation av våra forskningsidéer vid Malmö högskola samma år. Det är inte ovanligt inom serieforskning att börja med att följa upp inledande förslag från icke-akademiska seriefans. I vårt fall var den omedelbara föregångaren Stefan Nicklasson, svensk dekorationsmålare, lärare och bloggare. På sin blogg Stefans blogg om serier och gatukonst hade han gjort två inlägg med titeln "Arbetarserier med klass" år 2014. Det första inlägget är en mejlintervju med två serieskapare eller självständiga ”auteurs” verksamma i Sverige: Tinet Elmgren (f. 1981) och Mats Källblad (f. 1969).

...

Mats Källblads Hundra år i samma klass,
Galago/Ordront 2014.

Vikten av begreppet samhällsklass betonades av Mats Källblad när han 2014 valde att återutge tre av sina tidigare grafiska romaner i en ny volym producerad av det svenska serieförlaget Galago. Volymens titel är Hundra år i samma klass. Genom att spela på den dubbla betydelsen av "klass" (som i social klass eller att placeras i sin "klass" i skolan), förtydligar titeln Källblads självreflekterande presentation av sina tre tidigare verk som självbiografiska serieromaner, integrerade som delar av en krönika av en familj och en ort (Osby i Skåne), vars bakgrund återfinns i hans mors och mormors livsberättelse. Denna ramberättelse tecknas och återberättas av Källblad i en 74-sidig prolog som inleder volymen.

...

Två år tidigare, 2012, hade Galago gett ut ytterligare en grafisk roman, Smålands mörker. av romanförfattaren och den självlärde serietecknaren Henrik Bromander (f. 1982). Mindre uttalat självbiografisk än Källblads verk berättar Smålands mörker om en huvudperson, Erik, som delar vissa drag med Bromander själv som tonåring. Erik kommer från en liten stad i regionen Småland, hans intressen gör honom till en outsider i staden, och han försöker nå ut genom att sälja fanzines med sina egna serier. Erik är en otypisk antihjälte från arbetarklassen: enda barnet till en permitterad fabriksarbetare blivit alkoholist och en frånskild och bitter mamma med låg inkomst. 

...

Café "Poeten på hörnet", Malmö 10 april 2015.
Från vänster till höger: Hanna Petersson, Henrik Bromander, Daria Bogdanska, Magnus Nilsson.

I april 2015 lyssnade jag på en paneldiskussion om politiska serier, som hölls på ett café i Malmö och leddes av Magnus Nilsson. Medlemmar i panelen var Henrik Bromander, hans sambo Hanna Petersson (f. 1985) och den blivande serietecknaren Daria Bogdanska (f. 1988), som varit bosatt i Malmö sedan 2013 och gått på Kvarnby Seriekonstskola där. Resultatet av evenemanget återspeglas i Nilssons första analys av serier som tecknad arbetarlitteratur, publicerad i den årliga tidskriften för litteraturhistoriker i Sverige, Samlaren. Nilsson nämner i sin artikel Källblad, Bromander och Bogdanska, tillsammans med några äldre konstnärer och serietecknare som Claes Jurander (f. 1948) och Robert Nyberg (f. 1956), men han väljer att fokusera på Hanna Petersson och hennes serie Pigan, som hade publicerats i tidningen Galago och som följetong i den syndikalistiska veckotidningen Arbetaren år 2011.

...

Varken Magnus Nilsson eller jag var först med att använda den ganska ovanliga termen "arbetarserier". Den amerikanske sociologen Bruce Campbell använder denna term (working class comics) i sin bok från 2009 om samtida mexikansk seriekultur, ¡Viva la historieta! I kapitel 5, en studie av hur mexikanska serietecknare samarbetar med arbetarklassens barrios och fackföreningar som SME (Sindicato Mexicano de Electricistas), skriver han: "För att bättre förstå det politiska och kulturella syftet med [dessa] arbetarserier, kan man med fördel jämföra dem med Rassinis företagsserie.” (Campbell, 2009: 96.) 

Ur den kollektiva "historietan" Que no nos roben la Luz (Stjäl inte ljuset från oss) från de mexikanska elektrikernas fackförbund SME, 2003. Tecknare: El Fisgón (Rafael Baraja) och Antonio Helguera. Se vende = till salu (av George W. Bush och Vicente Fox).

Rassinis Contacto Comix var verkligen en företagspublikation som distribuerades till de 4.550 anställda på Rassini-företaget i Mexiko, med syftet att ingjuta "corporate values". Om detta var en serie producerad "för" arbetarklassen, så var den definitivt inte "av" den eller "om" arbetares verkliga villkor. "Däremot," fortsätter Campbell, "är arbetarserier sådana serier som är skapade för en mer öppen och horisontell arena för offentliga samtal, en sfär av diskussion och debatt som inte tillhör någon enskild samtalspartner, och som inte kan reduceras till varken statens inflytande eller privata företags intressen.” (Campbell, 2009: 97; kursiv stil tillagd.) För mig verkar detta vara den mest avgörande definitionen av arbetarserier.

...

HISTORISKT:


Ur Reform: Tidning för politisk ekonomi,
 religion, litteratur och konst, 20 mars 1850.

Vid 1800-talets mitt gjorde xylografin (trägravyren) att för första gången i Sverige, och 60 år efter den första vågen av populära republikanska tryck i Frankrike, blev folkflertalet inte bara tilltalade som "arbetare" utan även representerade visuellt som en ikonografisk typ (en typfigur) i tryckta bilder som var avsedda att ses av dem själva. Forskaren Lena Johannesson skriver (på engelska) att: "I den teoretiskt avancerade tidningen Reform möter vi en sällsynt bild 1850, med termen 'proletär' i sin titel, och visande den fattige bonddrängen som en jätte och en dominerande makt på grund av det problem han representerade.” Hon verkar dock ha delvis fel – endast en bild från 1850 i Reform och liknande tidningar stämmer in på denna beskrivning, och i den medföljande dialogen beskrivs ”jätten” inte som en dräng utan som en slaktare. (Se bild.) Den grundläggande analysen är dock korrekt. För kapitalisten är den framväxande arbetarklassens storlek, styrka och allt mer artikulerade krav ett problem. Med hjälp av det enkla retoriska greppet förstoring framställs slaktaren till vänster som moraliskt och fysiskt överlägsen den lilla kapitalisten, som å andra sidan är i besittning av det önskade kapitalet och placerad till höger (placering till höger eller vänster i en bild har ofta haft en underförståd mening genom bildhistorien).


Namnet/namnen på konstnären och xylografen i bilden från Reform är okänd, men den mest produktiva skaparen av liknande satirbilder i Sverige vid den tiden var Gustaf Wahlbom (1824–1876), mjölnarson och pionjär inom xylografin. Han arbetade för tidningar som Folkets Röst, Corsaren, Fäderneslandet och Frihetsvännen. 1862 blev han xylograf och medredaktör för den nystartade Söndags-Nisse, en satirisk veckotidning som skulle fortsätta till 1924, och som alltid uttryckte en viss respektlöshet i förhållande till "det etablerade". Efter sekelskiftet fick Söndags-Nisse sällskap av tidskrifter som var mer knutna till socialdemokratins radikala fraktioner – Karbasen (1901–1908) och Naggen (hösten 1913–1922). Bland skämttecknare som arbetade för både Söndags-Nisse och Naggen finner vi Eigil Schwab (1882–1952), Erik Lange (1876–1946) och Martin Nilsson (1890–1963). I Naggen producerade Eigil Schwab, Ivar Starkenberg (1886–1947) och Gunnar Håkansson (1891–1968) några av de mest minnesvärda visuella satirerna om krigshetsande kungligheter, politiska kompromisser och ekonomisk exploatering i Sverige under första världskriget. Starkenbergs teckningar trycktes också ofta i Stormklockan, veckotidning för det socialdemokratiska ungdomsförbundet. 

(Extrakommentar för svenska läsare: Myrdalbiblioteket i Varberg är ett bra ställe att studera dessa tidningar)

...


Även i Sverige följdes snart den ryska revolutionen 1917 av den vanliga splittringen mellan reformistisk socialdemokrati och komintern-fraktionen, organiserad i Sverige som SKP (Sveriges Kommunistiska Parti). Under några år från 1921 och framåt gav dess ungdomsorganisation och dess förlag Fram ut den årliga midsommartidningen Röda Rappet med artiklar, dikter, noveller och tecknade serier. Oscar Jacobsson (1889–1945) var en flitig medarbetare i Naggen och tecknade också för Röda Rappet. Ett exempel är hans satir över den socialdemokratiska reformismen i 1921 års nummer, en satir som också är ganska representativ för Jacobssons arbete för Naggen. Året efter fick han sitt offentliga genombrott i USA med den berömda serien Silent Sam – i Sverige känd som Adamson.

Oscar Jacobsson i Röda Rappet, midsommartidning från SKP 1921.

En annan vänstertidning vid namn Röda Rappet distribuerades 6–7 gånger årligen mellan 1972 och 1976 som en omedelbar fortsättning på den tidigare tidningen Göteborga’n. Båda utgavs av KFMLr (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, de radikala), den utbrytargrupp ur VPK (nuvarande Vänsterpartiet) som fortfarande (2023) har platser i stadsfullmäktige i Lysekil under sitt nya namn KP. Röda Rappet lades ner 1976 på grund av ett behov av att koncentrera mer resurser till partiets veckotidning Proletären, som är igång än idag. Serien Gustav, uppkallad efter dess huvudperson, trycktes i Göteborga’n och Röda Rappet regelbundet 1970 till 1972, sedan mer sporadiskt från 1973 och framåt. En separat samling av alla avsnitt från 1970–1972 gavs också ut. Serien skrevs gemensamt av Kjell-Åke Olsson och Robert Jonsvik (1944–1998), som båda periodvis fungerade som tidningens utgivare eller redaktör. Jonsvik var också konstnär och medgrundare till konstnärskollektivet Konstepidemin i Göteborg. Karaktären Gustav Johansson, ett passande namn för en personifiering av den typiska manliga svensken, representerar kärnan i de aktivistiska värderingar som KFML ville främja och bevara. Efter ett liv av tungt arbete i skog, gruvor och som mekaniker är han nu i sextioårsåldern och pensionerad på grund av silikos, men ändå fysiskt imponerande och en bra kamrat.

Ur ett avsnitt av Gustav i Röda Rappet (KFML), nr 22 (2 1972). 

Gustav stödjer KFML genom att sälja dess tidning Proletären, och i detta värv möter han människor av olika yrken, nationaliteter och åldrar som behöver stärkas i sin kommunistiska tro. Hans livskamrat, Emma, ​​har samma bakgrund och övertygelse som han själv. Sens moralen i serien är ofta att en kamrat har ett problem eller ett tvivel som Gustav löser eller motbevisar med ett exempel från sitt långa arbetsliv.

Serien Gustav kan jämföras med annan svensk serie- eller illustrationskonst med kopplingar till vänsteraktivism och arbetarkultur, som serien Bellman, tecknad av Jan Lööf (f. 1940) och andra serietecknare för stockholmstidningen Folket i bild/ Kulturfront, och samlingsverket Historieboken (1970), tecknad och skriven av fyra elever på Konstfackskolan. Åtminstone det senare exemplet, en visuell historia om vanliga "svenskar", trälar och arbetare från stenåldern och framåt, har en del av sin hemgjorda klumpighet gemensamt med Gustav, som ett visuellt tecken på "äkthet", men med en mer nyskapande layout och grafisk design. Idag fortsätter Mats Jonsson (f. 1973) i huvudsak i samma tradition.

Klipp från sidan 222 i Mats Jonssons Nya Norrland, Galago/Ordfron 2017. Bas och överbyggnad: Hur kan SCA ha bara 48 miljoner kronor i omsättning men 711 miljoner i vinst? Bruksorten avfolkas.


De tidigare nämnda serierna och satirteckningarna från 1900-talet har antingen konstnärliga ambitioner eller är avsedda för tidningar lästa i ganska små kultur- eller vänsterkretsar. De tecknade serier som fanns vid samma tid i de stora svenska fackföreningarnas medlemstidningar hade en helt annan karaktär. Lena Johannesson har uppmärksammat fenomenet "yrkesserier", sådana som "Stålfarfar" i Metallarbetaren och "Spik-Anton" i Byggnadsarbetaren, båda tecknade av Nils Bertil ”Ason” Andersson (1913–1988). Denna typ av enkla "strippar" började dyka upp i fackföreningspressen runt 1940 och fortsatte tryckas långt in på 1980-talet. Johannesson påpekar att de mera kortlivade av dem sannolikt inte lyckades hålla den rätta nivån av mycket snäll humor som inte gick medlemmarnas heder och yrkesstolthet för när.  När det gäller långkörarna, som "Stålfarfar", anser Johanneson att deras huvudpersoner tillhör en kategori av älskade ”antiheroiska hjältar” som dök upp ”efter att lantbrukaren hade försvunnit som symbol för det svenska folket” (översatt från Johannessons engelska text).
 
Stålfarfar av Ason (Nils Bertil Andersson). Bildkälla: https://www.lambiek.net/  © 2023 Bertil Ason.

Dessa individualistiska, småsluga och något arbetsskygga lantliga antihjältar är verkligen älskade, och vissa är än idag huvudkaraktärer i populära kommersiella serietidningar – som Kronblom, först skapad av Elov Persson (1894–1970) år 1927. För övrigt började Persson sin karriär som satirtecknare i den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet. Med Kronblom bidrog Persson till att utveckla en kolorerad tecknarstil som kom att bli närmast synonym med idén om en populär svensk serie. Många av Mats Källblads serier fortsätter den traditionen. En av hans mest populära karaktärer, bikern Sture Stelben, är inte utan likheter med de äldre individualisterna Kronblom och 91:an Karlsson. Även Sture Stelben tecknas för en medlemstidning, men inte en fackföreningstidning för utan tidningen för svenska motorcyklister; MC-folket.


Sture Stelben som album från förlaget Komika, 2008.

En innovativ fackföreningsserie var Eddie av Lars R. Melander (f. 1949), kallad "Mellis". Melander har i en intervju berättat att han åkte till sjöss för första gången när han var sjutton. Han arbetade på olika båtar ägda av svenska rederier under en stor del av 1970-talet och började sedan rita och fotografera arbetet ombord (Sjömannen, nr 9 1986: 34–36). Han gick också konstutbildning på Konstfackskolan i Stockholm och har sedan dess arbetat som bildlärare, illustrationskonstnär, fri utställande konstnär – och svetsare.

Serien Eddie publicerades som 33 avsnitt i Sjömannen, Sjöfolksförbundets organ, mellan mars 1973 och november 1981, ibland i på varandra följande nummer, men oftast mer sporadiskt. Alla avsnitt har samma helsidesformat, men med en stor variation vad gäller layout och innehåll – ibland en berättelse med rutor, ibland ett friformsmontage eller en helsidesteckning; ibland en resereportage med en komisk eller ironisk twist, ibland en ordrik politisk kommentar. Eddie, Melanders alter ego, syns i de flesta avsnitt, men alltid som en distanserad betraktare. I Sjömannen nr 12 1973 kommenterar han försäljningen av den svenska handelsflottan till utländska ägare som sänker lönekostnaderna genom att anställa filippinsk personal. I bilden går han mot "muggen" – den enda som inte är avstängd – under en av sina sista dagar på det snart omdöpta fartyget M/S Arrak. Eddie är mera av en krönika om kollektiv solidaritet och sjöfartspolitik än en självbiografisk serie, men det politiska innehållet gör den ändå till en en föregångare till de självbiografiska arbetarserier som studerats av Nina Ernst (Mats Jonssons serier) och Magnus Nilsson (Mats Källblads serier).

Eddie, avsnitt i Sjömannen nr 12 1973. "Efter att ha lossat i Philadelphia förhalar Arrak till ett varv i Baltimore där hon säljs till en brittisk redare, sätts under brittisk flagg och döps om till Ouzo..." "Över akterdäck vandrar en ensam man i ett viktigt ärende... toaletterna i manskapsavdelningen på poopen är nämligen avstängda..."