söndag, oktober 01, 2006

Johan Ahlbäckdagarna (föredrag, del 2)


Till marxismens grundsatser hör som bekant att det inte är människans medvetande som bestämmer hennes vara, utan tvärtom hennes samhälleliga vara som bestämmer hennes medvetande. Detta innebär att det inte är enskilda individers upplevelser och idéer som för utvecklingen framåt, fastän det ibland kan verka så. Inga idéer uppstår utan att det finns materiella och sociala förutsättningar för att de ska uppstå. Ingen medvetenhet uppstår utan att förutsättningar för medvetenhet finns. Situationen före kapitalismen gav inga förutsättningar för att arbetare och jordbrukare skulle bli medvetna om sin situation. De förutsättningarna uppstod först med industrialismens och kapitalismens massarbetsplatser där arbetarna fann sig vara delar av ett kollektiv som de så småningom lärde sig att ta kontrollen över. (I denna process var tekniken och så småningom maskinerna en aspekt av vad Marx kallade produktivkrafterna — alltså de faktiska medel som möjliggör produktionen. Ägarförhållandena, till exempel ett fåtal kapitalisters kontroll över industrin, kallas däremot produktionsförhållanden.) Den ekonomiska historiens grundläggande dynamik består enligt den marxistiska analysen i att produktivkrafternas expansion spränger de rådande produktionsförhållandena.

I ett högindustrialiserat samhälle, förutspådde Marx, skulle produktionens tilltagande komplexitet i längden göra ackumulationen av vinsten i händerna på ett fåtal till en ohållbar ordning. Ekonomin skulle kollapsa, proletariatet skulle sedan kunna organisera sitt nya samhälle på basis av de strukturer som det förra samhället redan upprättat. Med ett gemensamt, samhälleligt ägande skulle sedan den solidariska fördelningspolitikens enkla princip kunna förverkligas, nämligen att de vinster och nyttigheter som flertalet producerar också tillfaller flertalet.

Power-Pointbild:

En marxistisk kultursyn

Konst för fåtalet eller konst för flertalet?
Konst av fåtalet eller av flertalet?
Konst som produkt eller som ”ande”?

Lagen om produktionsförhållanden och produktivkrafter


Den marxistiska kultursynen präglas i grunden av samma enkla princip. Kulturen skall vara en folkets kultur, en flertalets kultur. Den populärkultur som dominerar den kapitalistiska världen ses då självklart som en falsk kultur, eftersom dess enorma vinster åter igen tillfaller ett fåtal. Här har vi grunden till debatten om nätpirater och digitala gratisvaror, för dessa fenomen visar att allt större och alltmer olikartade grupper är inblandade i såväl produktionen som spridningen av kulturprodukter. Detta leder givetvis till en avprofessionalisering av kulturlivet, eller av kulturlivets olika branscher. Vi kan på så sätt få inte bara en kultur för flertalet utan också en kultur av flertalet när alltfler engagerar sig i produktionen på mer eller mindre ideell basis. Många teoretiker, inte minst sådana med anarkistiska böjelser, har sett detta som inte bara eftersträvansvärt utan också nödvändigt.

Bland dessa fanns till exempel den tyske konstnären och aktivisten Joseph Beuys, vars motto ”Jedermann ist ein Künstler” eller ”alla är konstnärer” ofta har upprepats. Själv tror jag inte att man som marxist behöver acceptera en så extrem slutsats. Men det är intressant att Beuys ideer sammanstrålar med marxismens på en viktig punkt, nämligen när det gäller kritiken av idén om konstnärens unika status. Sedan åtminstone 1700-talet präglas kultursynen i Västvärlden av en genikult där konstnären ses som en undantagsmänniska. På liknande sätt har konstnärens alster setts som unika objekt, och som reliker att vårda och vörda efter konstnärens död. Konstverken har faktiskt i stor utsträckning övertagit den roll som religionernas reliker och kultbilder en gång spelade i flertalet människors liv. Med andra ses de som förkroppsligad ande, och inte som de handelsvaror de egentligen är.

Marxismen ifrågasätter denna mystifikation av konstnär och konstverk, och försöker analysera den konstnärliga produktionen på samma sätt som övrig produktion i samhället. Detta är inte nödvändigtvis att jämställa kulturproduktion med vilken produktion som helst, men i bästa fall att klargöra dess möjligheter att stå fri och kritisk i förhållande till kommersiella och andra intressen. Sammantaget utgår den marxistiska kultursynen och kulturanalysen från tre grundfrågor som jag visar i min bild (OVAN) :

Konst för fåtalet eller flertalet?
Konst av fåtalet eller flertalet?
Konst som produkt eller som ande?

Och även i kulturlivet finns det produktionsförhållanden och produktivkrafter. Detta är mer tydligt i de kultursektorer som faktiskt fungerar som en industri, till exempel skivbolagsindustrin. Det är däremot mindre tydligt i de mer elitistiskt präglade sektorerna, och i synnerhet i konsthandeln. I sitt stora verk om produktionen av tro som symbolisk resurs ägnade den franske sociologen Pierre Bourdieu stort utrymme åt just konsthandeln. Och här visar jag ett citat ur boken:

Power-Pointbild:

Pierre Bourdieu: ”Konsthandeln, en handel med ting som det inte handlas med, tillhör den sortens praktiker där den förkapitalistiska ekonomins logik lever kvar” (Ur Produktionen av tro, 1977)


Vad innebär detta? (EXPLIKATION AV FÖLJANDE BILD)

Power-Pointbild:

1) ”En handel med ting som det inte handlas med”
— konsthandeln erkänner inte den ekonomiska och materiella sidan (behandlar konsten som ”ande”, ej produkt)

2) ”…där där förkapitalistiska ekonomins logik lever kvar”
— precis som hantverkarens produktion före kapitalismen är produktionen i konstvärlden ej samhällelig. Varje aktör (konstnär) agerar för sig.


Om nu konsthandelns logik var förkapitalistisk när Bourdieu skrev detta 1977 och om den fortfarande är det, så har den konstnärsroll som liberala politiker förespråkar ingen stor förankring i verkligheten. Liberaler hävdar så ofta de får tillfälle att konstnären är en fri företagare. Men i den förkapitalistiska situationen finns det inga fria företagare. Det fria företagandet under kapitalismen är en ständig förhandling mellan jämlika aktörer med identiska intressen. Denna förhandling mellan jämlikar finns uttryckt i begrepp som ”god företagssed” och fraser som ”kliar du min rygg så kliar jag din”. I förkapitalismen finns ingen sådan samverkan, endast skoningslös konkurrens om vissa allsmäktiga avnämares gunst. På 1400-talet var det de få köpmansfamiljerna i de få och små städerna. I dagens konstliv de få konsthandlarna i de få konstmetropolerna (i Sverige kan nog bara Stockholm och möjligen Malmö räknas dit). Det mesta pekar på att det i det stora hela är så det ligger till, och att dagens konstnär precis som medeltidens bonde darrar inför uppköparna och samtidigt ängslas för att penningen ska bromsa vägen till himmelriket. Minns bibelordet, fritt citerat: ”det är lika svårt för en förmögen man att komma in i Guds rike som det är för en kamel att komma in genom ett nålsöga”. Det är bara det att medeltidens himmel tillhörde Gud, medan dagens tillhör den mystifierade ”konsten”. För att inte skingra mystikens slöjor handlar man med konst utan att låtsas om att man handlar med konst. Och vad som produceras är, som Bourdieu uttrycker det, inte bara konst utan också tron på konsten.

Detta kan nog verka negativt och pessimistiskt i överkant. Men kultur och konst handlar självklart inte bara om triviala utbyten och illusorisk tro, utan också om den verklighet och de erfarenheter som förmedlas. För att åter igen anknyta till Johan Ahlbäck är han ett tacksamt exempel på hur människors och konstnärers medvetande bestäms av deras sociala levnadsbetingelser, deras samhälleliga vara. Hans konst verkar som jag tidigare sade i kraft av den verklighet den avspeglar, i kraft av konstnärens direkta erfarenhet av den tunga industrins realiteter. Den gör detta med en kraft och en aktualitet som förbluffar mig. Detta är konstnären som sanningsvittne, detta är konst om industri.

Ska jag också tala om konst som industri, så måste jag påpeka att konst som industri inte kan vara något annat än en fantasi. Man talar visserligen om konstindustri och kulturindustri. Men att vissa produkter affischer och CD-skivor är industriellt framställda innebär inte att konsten eller kulturen som sådan kan reduceras till en industri. Idén om en total överensstämmelse mellan konst och teknik eller konst och industri är en utopisk tankelek. Denna tankelek är utmärkande för futurismen. Den förutsätter en okunskap om vad den industriella produktionen innebär mer konkret. Bäst grogrund har den alltså hos grupper som aldrig behövt delta direkt i produktionen och som därför ohämmat kan göra den till föremål för fantasier. Den är på så sätt bestämd av det samhälleliga varat hos dessa privilegierade grupper. Men det finns också en satirisk potential i sammanlikningen mellan något av det mest exklusiva — alltså konst — och något av det mest osofistikerat råa — alltså industrin. Därför förebådas futurismen av många satiriker, fantasikonstnärer och skämttecknare under 1800-talet.

Power-Pointbild: Grandvilles karikatyr av Berlioz och hans bullrande musik (kanoner, hammare), och texten:

Som industri. Idén om teknologisk konst. Först i satirens form (Grandvilles nidbild av Berlioz’ musik, 1846)


Power-Pointbild: Grandville, ur ”Un autre monde”, 1844. Romantiska idéer och utopier. Konst och teknik som medel att förändra världen.

Ur dessa skämt föddes också idén att själva den ökade farten i industrin och i de nya transportmedlen skulle kunna motsvaras av en mer fartfylld konst. Åter igen blev musiken ett tacksamt exempel, genom vissa samtida virtuosers oerhörda fart och fingerfärdighet. En sådan virtuos. Spelar huvudrollen i den här serien av Wilhelm Busch, en tysk karikatyrtecknare verksam vid seklets mitt:

Power-Pointbild: ”Rörelse i konsten redan 1835 (Wilhelm Busch)

(Upplösning av bildens vedertagna motiv — figurer och ting i ett rum, avbildat vid en enda, enhetlig tidpunkt. Att motivet, innehållet nu kan vara ett skeende mer än ett ting. Till tanken att konstverket i sig självt kan vara en process mer än en materiell produkt.)

(IMPROVISERAD EXPLIKATION UTIFRÅN FÖLJANDE BILDER)



Power-Pointbild: Kronofotografi, 1880-tal (E.-J. Marey)

Power-Pointbild: Futuristen Giacomo Balla, 1912 — ”En hunds dynamism”

Power-Pointbild: Jämför (Marey och Balla). En kompromiss mellan statiskt och rörligt objekt (Balla)

Power-Pointbild: Jämför Marcel Duchamp, ”Nu descendent une escalier”, nr 2, 1912

Power-Pointbild: Giacomo Balla, ”Abstrakt fart + ljud”, 1913-14

Power-Pointbild: Det fanns en rysk futurism också. Kazimir Malevilj, ”Skörden tas in”, 1911-12

Power-Pointbild: Futuristen Kazimir Malevitj utropade ”suprematismen”. Bildexempel: ”Målerisk realism: Bondekvinna i 2 dimensioner”, 1915

Power-Pointbild: Teknologisk inriktning — konstruktivism (omkring 1920). Alexandr Rodchenko, Liubov Popova, Varvara Stephanova, Olga Rozanova, Alexei Gan, Vladimir Tatlin. ”El Lizzitsky” — Ur serien ”Proun”, 1921

Power-Pointbild: Ur Alexei Gan, ”KONSTRUKTIVISM” (Tver 1922) ”vår tid är industrins tid / och skulpturen måste lämna plats för / en rumslig upplösning av objektet / måleri kan inte tävla med fotografi / teatern blir löjlig när / ’massaktionens’ utbrott framstår som / vår tids unika produkt / arkitekterna kan aldrig stoppa / KONSTRUKTIVISMENS utveckling / konstruktivism och massaktion är / oupplösligt förenade med det produktionssätt / som vi valt på vår revolutionära väg”

Power-Pointbild: Nyttointiktning: produktivism (från ca 1925)
Formgivning
Stadsplanering
Arkitektur
Massaktioner (bildexempel: ett Rodchenkos fotografier av aktioner på Röda Torget)
Fotografi och film
Grafisk design
Ljud och ljudmiljö

Power-Pointbild: Konst som statlig industri i sovjetkommunismen.
Att formge det nya livet, att forma den nya människan
Inga privata vinster: konstens ekonomi görs helt samhällelig
Underordning under nyttan (produktivism)…
…eller under propagandafunktionen (Stalin kommer)

Power-Pointbild: Trotskij om utvecklingen i Sovjet, 1938: ”Oktoberrevolutionen hade givit utomordentliga impulser till konsten inom alla områden. Men den byråkratiska reaktionen har strypt det konstnärliga arbetet med totalitär hand! Det finns ingenting förvånande i detta! Den absoluta monarkins hovkonst var baserad p�å idealisering och inte p�å falsifiering. Den officiella konsten i Sovjetunionen, och det finns ingen annan konst där, är emellertid grundad på� en grov förfalskning, i ordets mest direkta och omedelbara betydelse. Förfalskningens syfte är att förhärliga 'ledaren', att artificiellt bygga upp en heroisk myt.”



Power-Pointbild: Ungefär samtidigt i Italien (bildexemplet: annons för skrivmaskinen Olivetti som jämförs med ett framrusande tåg)


Kapitalism
Kult av varan (som ”fetisch”)
Kopplingen kultur-teknik
Teknikens fart överförd till
skrivredskapet
Arvet från futurismen

Power-Pointbild: (bildexemplet: Carl Fredrik Reuterswärds ”Non Violence” som plockgodis, fotograferat av konstfred) Verket som produkt (ej ”ande”) för flertalet (ej fåtalet). Realiserat i kapitalismen: historiens ironi

Power-Pointbild: Verket som debattinlägg (B. Kruger 1989: affisch med orden ”Your Body is a Battleground”)

Power-Pointbild: Teknik som tekniksatir (Bjørn Wangens ”Id”, konstverk för webben 1999) Se: ctheory.concordia.ca

Power-Pointbild: Reklam som antireklam. Projekt Tmark: se www.rtmark.com

(SAMMANFATTNING IMPROVISERAS UTIFRÅN FÖLJANDE BILDER)

Power-Pointbild: GLOBALISERINGENS FAROR
En globalisering helt på marknadens villkor
Blind tro på globaliseringen som naturlag
Blind tro på tekniken som lyckobringare = ”futurismens kontinuitet i IT-åldern”
Stora befolkningsgrupper stängs ute från den nya informationstekniken
Rollen som kulturell producent förblir förbehållen några få

Power-Pointbild: GLOBALISERINGENS MÖJLIGHETER
Internet och ökad mobilitet underlättar och förstärker det folkliga motståndet
Enskilda konstnärer utnyttjar marknadslogiken i en kritik av densamma (som RTMark)
Frånvaron av materiella konstföremål får konstens varukaraktär att framträda i ren form (skillnad mellan föremål och vara)
Produktionsmedlens och spridningskanalernas tillgänglighet gör t.ex. skivbolagens monopolställning ohållbar (skillnad mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar