tisdag, december 04, 2007

Om tillståndet i konsten

Konstfred har skrivit igen. På beställning. Om tillståndet i konsten. Här är länken:

Projektet "omkonst"

fredag, september 21, 2007

Axess och kulturhögern

(Rekapitulation av en debatt. Följande har visat sig vara opublicerbart i tryckta medier). I första februarinumret av vänsterns nyhetstidning Flamman beklagade sig en desperat Anders Björnsson över ett debattklimat präglat av förkvävande politisk korrekthet. Han sade sig vara beredd att, citat, ”uttala vedervärdiga åsikter som jag inte kan sympatisera med bara för att se hur de maktägande reagerar”. Detta beklämmande exempel på intellektuell cynism visar vad vårens debatt om Fredrik Stjernfeldts och Søren Ulrik Thomsens bok ”Kritik av den negativa uppbyggligheten” ytterst handlar om. Nämligen ett kulturliv vars aktörer blivit så avhängiga av synlighet i medierna att normbrotten och provokationerna reducerats till enbart spektakulära uppvisningar. Det är nu tydligt att Stjernfeldt/Thomsen företräder en konservativ agenda där motvikten till denna förflackning utgörs av det offentliga samtalet som en autonom sfär kontrollerad av en upplyst elit. Men i denna konservatism finns fröet till en politiskt radikal samhällskritik, förverkligad särskilt av Adorno och Frankfurtskolan. Elakt kan man säga att Stjernfeldt/Thomsen stannar vid en enbart negativ kritik av den cynism de valt att kalla ”den negativa uppbyggligheten”. Istället för att definiera ett positivt alternativ i termer av frigörelse och föränderlighet faller de tillbaka på idéer om eviga, objektiva kvalitetskriterier. Däri ligger den konservatism som visat sig tilltala Axess – en tidskrift jag för min del ser som ett propagandablad för den svenska kulturhögern.

Aftonbladet satte olyckligt nog boken i händerna på Therese Bohman, en ung kritiker vars främsta merit är att ha dödförklarat den bildkonstnärliga modernismen i Axess (nr 2 2007). Hon låter oss veta att sötsliskiga mytologiska tablåer av 1800-talets mest anpassliga konstmålare är vad vanligt folk till ha, samtidigt som Stjernfeldt/Thomsen görs till slagträ i hennes privata korståg för skönhet och styrka mot fulhet och tvivel (Aftonbladet 17/4-07). Inte var det konstigt att hon fick svar på tal i en rad debattinlägg i Aftonbladet. Och inte var det konstigt att Axessredaktören Johan Lundberg ryckte ut till sin skyddslings försvar (Aftonbladet 28/4-07) mot så slemma och elitistiska postmodernister som Lars Mikael Raattamaa (Aftonbladet 19/4-07) och Anna Hallgren (Aftonbladet 25/4-07). I denna polemik försvann fullständigt det som fanns kvar av politisk sprängkraft i Stjernfeldt/Thomsens påståenden. Allt reducerades till att handla om en påstådd avantgardistisk sammansvärjning mot påstått universella kvalitetskriterier. Själv erkänner jag gärna avantgardets urvattning. Men denna urvattning är symptom på samma sak som de konservativa ropen efter universella kriterier, nämligen att det estetiska medvetandet isolerats från det politiska medvetandet. Jacques Rancière har med stor exakthet visat hur denna isolering fungerar och hur den maskeras med reaktionära dimridåer.

Det är dessa dimridåer jag ser dra in över debatten när högermannen Lundberg anklagar Hallgren för att förfalla till samma ”ekonomism” som ”nyliberalerna”. Även i hans intervju med Stjernfelt/Thomsen (”Idag drömmer alla om att vara rebeller”, Axess nr 4 2007) dras höger och vänster över en kam. Detta är i själva verket klassiska värdekonservativa argument mot den kulturkritik som vill avmystifiera tron på universella kriterier och visa att denna tro är ett uttryck för varje maktapparats behov av att framställa just sin ideologi som universell och evig. Vågar man ifrågasätta kulturhögern blir man anklagad för ”ekonomism”, även om allt man vill göra är att bryta det estetiska medvetandets isolering från det politiska. För en marxist är det å andra sidan märkligt att se en vänsterkritik av Hallgrens slag — en kritik där termerna ”dialektik” och ”dialektisk” uppenbarligen förvandlats till skällsord. Hallgren (Aftonbladet 27/4) anklagar Bohman för att ha en alltför ”dialektisk” syn på förhållandet mellan tradition och förnyelse, norm och normbrott, och så vidare. Själv kan jag inte se ett spår av dialektik hos Bohman och hennes besläktade kollegor i Axess och på andra håll, men däremot en hel del dualism. För dualisten Bohman står norm mot normbrott, fast mot evigt. För dialektikern är alla normer och all ideologi i ständig rörelse — i brytning mot normbrotten uppstår nya normer som sedan i sin tur utmanas, och så vidare. Denna skillnad i synsätt ska inte glömmas.

lördag, september 01, 2007

Disputation och uppehåll

"Konstfred" disputerar den 29 september på avhandlingen Ting och tecken om konstnären Elis Eriksson. Är sedan i Rom under hösten och kommer inte att uppdatera bloggen under den tiden. Se länk till information om avhandlingen: Sekel bokförlag Se också förra höstens text om Elis Eriksson (nedan).

fredag, augusti 10, 2007

Om misstänkt censur

I april i år agerade jag till förmån för den feministiska aktionsgruppen Föreningen JA! som bjudits in att delta i en utställning på en konsthall och då valde att som bidrag göra en kritisk granskning av konsthallens jämställdhetspolicy. Eftersom konsthallen påstod att den DVD-skiva som innehöll presentationen av granskningen kommit bort, men inte lyfte ett finger för att få fram en annan kopia, drog både "JA!" och jag själv slutsatsen att vi kunde misstänka censur. Nu skriver konsthallen i ett meddelande som publicerats på Föreningen JA!s hemsida att skivan kommit fram först "IDAG den 4 maj 2007". I så fall rörde det sig åtminstone inte om ren stöld, vilket vi till att börja med hade all anledning att misstänka. Men det hela ändrar faktiskt ingenting i sak. Hur kan en konsthall försvara att man tre dagar före vernissage saknar ett bidrag som man lovat visa, och att man då ändå struntar i att kontakta gruppen/konstnärerna? Att konsthallen uppenbarligen var ovan vid att arbeta med konstnärer som agerar kollektivt och inte individuellt är ingen ursäkt, men intressant i sig. Se också:

Det stoppade verket på Web-TV

Artiklar i HD

Artikel i GP: 2007-04-25, kultur/nöje

Glöm inte att agera för "En bok för alla"! (nedan)

måndag, augusti 06, 2007

Protestera!

Angående den senast inlagda texten (nedan) vill jag påminna om protestlistan till förmån för "En bok för alla". Klicka på följande länk för att skriva på: www.ebfa.se

En bok för alla, även trälarna

Debattartikel skickad till DN härom veckan:

Den senaste tidens artiklar om Alliansens kulturpolitik och det indragna stödet till En bok för alla ger mig lust att dela med mig av vissa minnen som nog är föga gångbara i borgerliga kretsar. Mitt första möte med en Bok för alla var på Liseberg i tolvårsåldern. Vi var där med klassen på skolresa, och i någon sorts lotteristånd kunde man vinna pocketböcker. Jag vann bland annat två En bok för alla som väl inte direkt var för min ålder men som jag läste med stigande förvåning och entusiasm: Barmarks gästabud av Sune Örnberg, Fyra som var bröder av Sivar Arnér. Bortsett från Emil i Lönneberga var detta mina första egna böcker i ett hem där det i övrigt inte fanns något annat än Lagboken, släktens gamla konfirmationsbiblar och en tummad svensk-engelsk parlör.

Detta låter väl som urtid, men det var 1980-tal i Falkenberg. Pappa hade slutat förvärvsarbeta och var sysselsatt med olika evighetsmaskiner när inte han och mamma odlade det trädgårdsland som gav årsförbrukningen av rotfrukter och bönor. Vi bodde i ett rum och kök, lagade mat på en vedkamin och hade inte fler bekvämligheter än elljus och kallvatten. När folk frågar hur jag kunnat ta mig från denna materiella och delvis själsliga misär till en position som etablerad forskare och kulturskribent svarar jag: tack vare fria bibliotekslån och lärare som brann för social jämlikhet. Jag minns den oändliga glädjen i kassarna med låneböcker som mamma tog hem från biblioteket så snart hon hann. Jag minns hur Sven Wernströms svit om Trälarna gav mig vår egen historia, folkets historia, inte kungarnas och överklassens. Jag minns tacksamheten mot lärare som tog en på allvar, trots att man hade lappade kläder, bristande hygien och talade dialekt. Alliansens kulturpolitik, inklusive krossandet av En bok för alla, är inget annat än ett ensidigt angrepp på den solidaritetstanke som mötte mig på biblioteket, i skolan, via böckerna. En solidaritetstanke som gjort det möjligt för mig och många andra att trots ett obefintligt ekonomiskt eller socialt kapital ändå ta oss vidare. Det vore förräderi om vi utan protest accepterade den förödelse som nu går fram över ett helt sekels framsteg för solidaritet och rättvisa: från förmögenhetsskatten och U-hjälpen till kulturpolitiken.

Vi kan också känna förvåning över den bild av det hela som ges i en tidning som DN. Förutom vissa kritiska röster som fått komma till tals i intervjuer och enkäter (t.ex. DN 25/7) verkar det inte finnas någon vilja att analysera de ideologiska bevekelsegrunderna bakom Alliansens hantering av En bok för alla. Jag läste Mikael Löfgrens i stort sett utmärkta genomgång av efterkrigstidens kulturpolitik (DN 24/7), men reagerade mot den grundhypotes som ständigt lyser fram i hans text: att kulturpolitiken alltid varit de styrandes projekt, ett elitistiskt projekt. Vad har han då att säga om mina och många andras minnen av en kulturpolitik som faktiskt gjorde oss stolta över vår bakgrund och vår kultur, till skillnad från maktens och kapitalintressenas?

För några månader sedan (DN 15/5) lät man Per I Gedin förklara att de läsfrämjande aktiviteter som är knutna till En bok för alla inte längre behövs. Bland annat påstod han att varje affär numera saluför billig kvalitetslitteratur i pocket, ”även En bok för alla”. Jaha Per, så är det kanske hos dig på Östermalm. Men hos mig, i det invandrartäta Fäladen i Lund, har jag aldrig sett En bok för alla i någon av områdets affärer, och ytterst sällan någon annan kvalitetslitteratur heller. Släpps marknadskrafterna lösa får folket nöja sig med den senaste kioskdeckaren, särskilt nu när fritiden krymper och stora grupper tvingas arbeta mer för mindre.

onsdag, juli 04, 2007

Varför inte hedning?

Senaste numret av tidskriften Ordfront handlar om diverse nya försök att få kristendomen att framstå som socialistisk. Men varför är det så angeläget att bjuda in just kristna? Varför inte lika gärna nyhedningar? Blir det kanske för marginellt?

fredag, juni 29, 2007

Bedrövlig kulturpolitik

Med nedläggningen av "En bok för alla" visar borgarna åter igen att deras kulturpolitik är en klasspolitik. Läs mer och skriv under en protestlista till förmån för "En bok för alla": www.ebfa.se

Brev till en konstnär om en salladsbar

Följande brev ingår i vårens vedermödor (med total tystnad på bloggen). I efterhand ser det ut om om det rymmer fröet till en politisk programförklaring:

Lund, 6 mars 2007

Hej!

Jag har för mig att jag lovade att du skulle få ett snabbt svar på dina intressanta angrepp: nu har det tyvärr dröjt ganska länge, och det beror på att annat har kommit emellan. Lika bra det egentligen, så hinner den värsta ilskan rinna av mig och jag kan koncentrera mig på det väsentligaste i ditt budskap. Du känner alltså att du och din grupp är tvungen att engagera sig för denna "unga tjej" [Sofia Apelgren i Göteborg] som inte längre är ägare till salladsbaren Wild n’ Fresh och som därmed uppnått ännu en nivå i martyrskapet. När jag å min sida väljer att tala klarspråk utifrån mina sympatier, så upplever du det som om jag agerar som politiskt korrekt åsiktspolis utifrån inställningen att konstnärer inte ska få säga/göra vad de vill.

Vad som är intressant i konflikten kring Wild n’ Fresh är att en småföretagare med hänvisning till sin utsatta situation vägrar teckna kollektivavtal. Det rör sig om ett demonstrativt åsidosättande av de sociala kontrakt som i vårt samhälle uppnåtts i kraftmätningarna mellan arbetsmarknadens parter. För att försvara detta sitt åsidosättande säger Sofia A att hennes anställda hade lika goda eller rentav bättre villkor än de avtalsenliga (men det fick de efter att hon fått strålkastarljuset på sig) och att dessa anställda själva inte önskade fackets inblandning.

Detta försvar är fullständigt "besides the point". Vi lever i ett samhälle där en relativ jämvikt har uppnåtts mellan nämnda parter (mellan dem som säljer arbete och dem som köper det), rentav en relativ jämlikhet, rentav en viss om än mycket begränsad ekonomisk demokrati (och inte bara politisk). Enda anledningen till att dessa framsteg till slut efter lång kamp kunnat uppnås är att uppslutningen kring de sociala kontrakten är så stor, att den fackligt anslutne inte behöver vara prisgiven åt fullkomligt godtyckliga individuella kontrakt där X får 50 kronor för sitt arbete medan Y får 100 kronor för samma arbete. Detta faktum är mycket enkelt, men att Sofia A och hennes avtalsvägran attraherat så stor uppmärksamhet beror på att starka krafter går in för att hävda motsatsen.

CUF-ordföranden Frederick Federleys framträdande som villig köpare av Sofias rörelse förtydligar vilka dessa krafter är, graden av deras styrka, och hur naivt det är att se allt detta som bara en fråga om en viss individs (Sofias) rent privata kamp. Framställandet av fallet som ett privatfall är ett uttryck för en allmän ideologisk omsvängning där kontraktet mellan arbetssäljare och arbetsköpare inte längre ses som ett samhälleligt kontrakt utan ett privat. Konsekvensen blir i förlängningen att alltfler unga människor går in i arbetslivet med inställningen att de inte behöver någon annan orientering än den som under namnet "social kompetens" kan ge framgång i enskild löneförhandling. Problemet är då att de blir helt vanmäktiga i situationer som de inte behärskar och inte är mogna för.

Jag menar att man som konstnär bör tänka efter noga innan man: 1) Tar ställning i en konflikt som så uppenbart gäller grundvalarna för den demokrati vi känner som vår och, 2) manifesterar sitt ställningstagande konstnärligt. Mellan 1) och 2) finns ett stort steg som du inte verkar vara medveten om: du påstår nämligen att jag vill förbjuda konstnärer att "tycka vad de vill". Detta är en helt barock anklagelse. För det första har jag inte förbjudit någon någonting, jag har bara deklarerat vad jag personligen anser om din/er aktion. För det andra är det ett stort steg mellan att tycka något och att ge uttryck för sin åsikt. Det är först när du uttrycker dig som du framträder som aktör i ett socialt rum där dina handlingar kan tolkas, vantolkas och inte minst utnyttjas av intressen som du själv kanske inte ens är medveten om.

Som socialist anser jag att egendom är stöld, som socialist anser jag också att de samhälleliga kontrakten växer fram ur konflikten mellan dem som har och dem som inte har, som socialist anser jag dessutom att konst och konstnärer som inte på något sätt medvetet förhåller sig till dessa kontrakt och denna konflikt förr eller senare kommer att ställas inför etiska dilemman som de inte kan lösa. Jag menar att detta är tre ganska anspråkslösa och sunda ståndpunkter, du däremot verkar förknippa dem med åsiktsförtryck och dogmatik.

Jag tror att det hela har en psykologisk förklaring, och jag tror att du överreagerar. Du tar mina försök att definiera en vänsterståndpunkt i konstdebatten och skickar tillbaka dem till mig, vanställda och tillknycklade i en fason som om de kom direkt från gamla SKP eller Stalinsällskapet. För det är kanske så du vill att jag ska resonera: som en dogmatiker. Jag är ledsen att jag måste göra dig besviken. Den socialistiska debatten har nått långt sedan den tid då Sovjet och Kina med allierade framstod som de enda alternativen till den så kallade "fria världen".

En konsekvent socialist anser fortfarande att egendom är stöld, och detta mot bakgrund av vad man kan beteckna som den sanna socialismens credo: så länge varje individ inte tillåts utveckla sina förmågor på samma villkor som varje annan individ är min och din egendom att beteckna som en stöld från dessa vanlottade individer. (Mer om det strax.) Socialismens mål är alltså inte någon utslätad, likriktad normalmänniska utan tvärtom varje individs förverkligande av just sina möjligheter och talanger: den sanna jämlikheten är samtidigt det sanna självförverkligandet.

Så länge denna utopi inte är förverkligad har vi att ta ställning till klasskonflikter, förhoppningsvis utan att behöva maskera dem bakom en falsk individualism (den individualism som Federley & co är så ivriga att föra ut). Och förhoppningsvis ska även konstnärerna vara förmögna att förhålla sig till samhällets kontrakt och konflikter, och inte bara passivt tjäna den kapitalägande klassen.

För dig är detta uppenbarligen inget annat än ett "idealistiskt", dogmatiskt snömos, och du vältrar dig lustfyllt i hänvisningar till den genomförda socialismens tillkortakommanden. 15 miljoner individer "asfalterades" i Sovjet, skriver du. Ständigt dessa siffror. Så många dödades av Stalin, så många dödades av Mao, så många dödades av Pol Pot, o.s.v. Detta är ett effektivt redskap för er som slutgiltigt vill diskvalificera socialismen som samhällsvision, men ni talar tyst om hur många som dödas dagligen av kapitalismen. Denna kapitalism som idag går segrande genom världen anförd av en cowboy-president, denna kapitalism som enligt dig "verkar fungera" och som ändå inte förhindrar att 20-30.000 barn dagligen dör av svält. Behöver jag säga mer angående stölden från de vanlottade?

Du retar dig också på att jag som "marxist eller radikal" finner det mödan värt att visa mig i konstvärlden, ett ställe som enligt dig "stinker" av "individualism och egenföretagande". Javisst är det så, och merparten av den konst jag skriver om (och har skrivit om sedan 15 år tillbaka) är konst som individer tjänar grova hackor på (dock sällan konstnärerna själva, tyvärr). So what? Den som ställer sig utanför det samhälle man lever i är inte tapper, bara galen. Marxismen är inte en levnadsregel för överspända puritaner, utan en teori om samhällets utveckling. En teori som, vill jag mena, i stora stycken har besannats och vars filosofiska landvinningar idag friskt utnyttjas av folk som aldrig skulle få för sig att kalla sig marxister.

Vad gäller det "radikala", så kan man vara radikal på många sätt. Man kan t.ex. vara radikalt konservativ. Ordet "radikal" betecknar inte någon giltig ideologisk ståndpunkt, lika litet som ordet "arbetare" gör det. Precis som du påpekar kan man givetvis vara arbetare och ändå distansera sig från sitt fackförbund. Man kan vara arbetare och rösta med högern eller med de radikalkonservativa. Man kan vara arbetare och samtidigt "bonde", en beteckning som du uppehåller dig vid och som tyvärr inte betyder någonting i de här sammanhangen eftersom "bonde" betecknar en sysselsättning och en förkapitalistisk identitet men inte någon viss ekonomisk situation.

Det kan med andra ord finnas jordlösa bönder, fattigbönder, småbönder, storbönder, godsägare. Vissa bönder är arbetsköpare, andra säljer sitt arbete: och på precis samma sätt förhåller det sig med din busschaufför och din korvgubbe. Det finns ingen som helst anledning att upphöja någon till bondehjälte för att den brukar jorden, eller till arbetarhjälte för att den kör buss. Alla som befinner sig i en viss ekonomisk position tillhör objektivt sett arbetarklassen. Men denna "objektiva" klass är något annat än det som sociologen Bourdieu kallar den "mobiliserade" klassen.

Den mobiliserade klassen är de individer som inträder i aktiv kamp för de gemensamma intressena. Det finns alltid individer som av ena eller andra anledningen finner att de inte kan tillhöra den mobiliserade klassen, trots att de tillhör den objektiva klassen. Det finns också individer som trots sitt ursprung i de kapitalägande skikten eller i de rurala sammanhang som du förknippar med begreppet "bönder" ändå finner sig manade att inträda i flertalets kamp. Detta kan då innebära en viss identifikation, den identifikation som Althusser betecknade som "filosofi från proletär klasståndpunkt" (vilket också var titeln på en samling av hans essäer på svenska). Det rör sig här om en ståndpunkt, inte om några tvingande nödvändigheter genom blodsband. Min bakgrund är i stora drag densamma som din, och jag har ändå hittat fram till marxismens ståndpunkt.

Bästa hälsningar: konstfred

fredag, juni 01, 2007

Den 1 juni 2007. Enkät om underklassen

Alla läsare av detta uppmanas ta en stund på sig och själva fundera på begreppet underklass:

1) Vad är underklass?

2) Känner DU någon som är underklass? Är du eller har du varit det själv?

2) Varför uppkommer en underklass?

3) Hur exkluderas och nedvärderas människor genom att kallas underklass?

4) Kan ordet underklass vändas från något negativt till något positivt?

(Kommentera gärna. Fortsättning följer.)