lördag, mars 08, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 1

Om arbetarklassen kan vi i vart fall vara ense om att den inte är vad Reinfeldt och co påstår att den är, dvs. alla som arbetar... Nej, arbetarklassen är inte alla som arbetar, utan en klass med vissa arbeten. Ofta rör det sig om fysiskt krävande och farliga arbeten, men det är egentligen mindre väsentligt. Mer väsentligt är att arbetarklassen genom sina arbeten kommer in i sammanhang där den kan organisera sig och bli en kraft att räkna med. Om någon enstaka vävare eller smed någonstans ute på landsbygden i Indien eller i 1700-talets England lägger ner sitt arbete lär ingen bry sig. Det enda som händer är att personen säljer allt vad den äger och till slut svälter ihjäl. Men om alla arbetare på en fabrik stannar maskinerna uppstår ett verkligt hot för fabriksägaren. Om alla buss- och lastbildschaufförer i ett land stannar sina bilar blir det ett avbräck för hela samhället. Och ett avbräck i helt annan skala än om alla journalister eller alla universitetslärare skulle sluta arbeta.

Arbetarklassen är arbetarklass därför att den har tillgång till särskilt viktiga produktionsmedel, men utan att äga dom. Den som äger sina produktionsmedel lär inte strejka. En småföretagare med lägre inkomst än en metallarbetare är ändå inte arbetarklass, för småföretagaren äger sina produktionsmedel. Vad händer om småföretagaren strejkar? Han eller hon förlorar sina produktionsmedel. Det är ungefär samma sak som om bysmeden på landsbygden i Indien strejkar, fast i en annan skala. Sådana här ekonomiska och sociologiska resonemang (sociologi = forskning som sociala relationer) är i längden det enda som håller om man vill definiera arbetarklassen. Det räcker inte att visa att någon KOMMER från arbetarklassen eller att någon försöker LEVA som arbetarklass (det funnits en del såna i akademisk vänster). Arbetarklassen är varken något biologiskt arv eller någon livsstil. Ett annat sätt att säga detta är att dom EKONOMISKA faktorerna är mer avgörande än dom KULTURELLA.

Så kommer vi till det här med arbetarkultur och arbetarkonst. Varje klass med självakting vill väl ha en egen kultur? Men redan från början uppstod en debatt inom arbetarrörelsen mellan dom som tyckte att arbetare ska skapa en egen kultur och dom som tyckte att man genom "bildningsverksamhet" ska sprida den etablerade, borgerliga kulturen. I slutändan var det svårt att välja bara det ena eller det andra. När till exempel arbetare själva började skildra sin egen verklighet i romaner vid 1800-talets slut var dom tvungna att ha förebilder att utgå ifrån. Och dom enda förebilder som fanns var borgerliga romaner.

Arbetarlitteratur och arbetarpoesi (till exempel kampsånger) fanns ganska tidigt. Men när uppstod arbetarkonsten? Det är svårt att säga, och det har forskats mycket mindre om arbetarkonst än om arbetarlitteraur. Kanske kan man säga att dom första nykterhets- och fackföreningsfanorna var en sorts tidig arbetarkonst. Och dom var ofta ett verk av kvinnor, till skillnad från det mesta av det som skrevs och publicerades. Men konst förknippas ju gärna med oljefärg på duk, eller åtminstone något i ram eller på podium. Om en arbetare var intresserad av att teckna eller måla var det betydligt svårare för honom (och allra svårast om det var en hon!) att bli tagen på allvar än vad det var för den som nöjde sig med att skriva. För vägen till konstnärsyrket gick, och går fortfarande, genom långa utbildningar med antagningskrav som är svårbegripliga för den som inte kommer från någon så kallat "kulturell" miljö.

Och så är det än idag. Att bli etablerad konstnär kräver antingen lång utbildning eller stöd från den "kulturella" familjen om man nu kommer från en sådan. Att bli författare kräver i stort sett bara att man är skrivkunnig och att man är tillräckligt envis för att till slut få ett förlag att trycka ens bok. Därför har det antagligen funnits betydligt fler arbetarförfattare än arbetarkonstnärer. I vart fall har de synts och hörts mer. Men vi kommer antagligen aldrig att få veta hur många bortglömda arbetarkonstnärer det finns. Konstnärer som försökt, men som inte fått gehör för sin konst. Eller arbetarkonstnärer som nöjt sig med att vara amatörer. Som kanske aldrig visat sin konst utom för släkt och vänner.

Två iakttagelser tills vidare:

1) Villkoren för att bli konstnär verkar betydligt mer komplicerade och mystiska än villkoren för att bli författare. Därför borde sociologer vara väldigt intresserade av det här. Men det har de inte varit. Det har gjorts mycket mer sociologisk forskning om litteratur än om konst. Och mycket mer forskning om arbetarlitteratur än om arbetarkonst.

2) Även om en arbetare skulle lyckas ta sig igenom utbildningssystemet och få möjlighet att arbeta som konstnär är det inte säkert att han/hon är så värst intresserad av att skildra sin klass och dess verklighet. Kanske blev han/hon konstnär mest därför att han/hon längtar efter något annat än fattigdom, slit och smuts. När man väl lyckats ska det till ett starkt klassmedvetande för att ta itu med dom förhållanden man kommer ifrån. Men dessutom lär det vara svårare att sälja bilder av hårt arbete och missförhållanden än av, låt säga, blommor och vackra landskap och små katter. Dom som redan är i misären vill knappast se den på väggarna. Dom som bär ansvaret för det hela lär inte heller satsa mycket av sina hopade medel på anklagande arbetarkonst. Och arbetarkonsten blir hemlös, såvitt inte det finns arbetarinstitutioner som förstår att ta vara på den.

Imorgon är det dags att titta på hur några forskare definierar arbetarkultur och arbetarkonst. Och varför det finns så litet skrivet om arbetarkonst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar