På spaning efter arbetarkonsten 43

Underklass är ett besvärligt begrepp som inte direkt har kunnat försvaras här, trots att det är själva adressen till bloggen. Men man kan väl tänka sig att man kan hitta den i de billigaste hytterna på Vikingline mellan Stockholm och Åbo, längst ner vid kölen. Där är det svårt att sova på vintrarna när det är is: skrovet ekar av de ständiga smällarna därute i det kalla vattnet. Och året runt stinker avloppet av det skitigaste spolvattnet, det som sjunker allra längst ner. I dessa hytter reser i vart fall Konstfred på sina turer mellan barnen i Sverige och jobbet i Finland, och delar alltså hytt med en, två och ibland tre andra lågbudgetfarare. Förra veckan var det två kineser och en liten finländsk man i sjuttioårsåldern. Den lille finländaren lyckades med vackra gester förklara för de kinesiska kamraterna att han hade dåliga knän och därför måste ha den undre slafen. Det gick förvånansvärt bra. Konstfred uttryckte sin uppskattning över bedriften, och tillsammans gick dom två upp i rökrummet.

Där presenterade sig Konstfreds nya bekantskap som Tauno Vuorenniemi, pensionerad före detta billackerade som levt i ett trettiotal år i Borås och därför kunde bra svenska. Han förklarade att hans företag gått i konkurs och att han därefter hade börjat ägna sig mer och mer åt ett gammalt intresse: att skulptera, särskilt med motiv från det jordbruksarbete han mindes från sin ungdom.

Tauno Vuorenniemi är en självlärd arbetarkonstnär, född 1934. Den teknik han utvecklat är skulptur i glasfiber och sand. Sanden hämtade han från början från en ort vid Vättern. Hans skulpturer är i naturlig storlek, avsedda att installeras utomhus eller i en uppbyggd miljö som ger en uppfattning om det arbetsliv han skildrar. I sin speciella teknik har han uppnått en stor skicklighet. De fotografier av skulpturerna som Konstfred har sett tyder på en känslighet för anatomi och kroppsrörelse som är fenomenal för att vara av en självlärd skulptör. Särskilt med tanke på att hans grundmaterial, glasfibern, är svårt att hantera på ett varierat och nyansrikt sätt. Vissa skulle säkert föredra att måla skulptuerna, ungefär så som man målar figurer på tivoli (de är också gjorda i glasfiber). Men Tauno berättar att han tidigt bestämde sig för att aldrig använda någon kulört målarfärg: "då skulle dom se ut som leksaker" säger han. Istället vill han behålla glasfiberns och sandens blekgula och grå färgtoner, ibland kanske med en liten ingnuggad mörk infärgning för att göra skuggorna under en arm eller en haka tydligare (och förstärka den skulpturala effekten). Tauno berättar också om hur han tränat sin känslighet för kroppsställningar och kroppsrörelser: när han ser en föreställande skulptur försöker han alltid själv ställa sig i exakt samma ställning som skulpturen.

Taunos son Arto Vuorenniemi är ansvarig för ett lantbruksmuseum i byn Putajantie, på vägen mellan Tampere och Pori. Det är också i den byn som Tauno bor numera, efter flytten från Sverige. I och omkring museet har en del av hans skulpturer fått ett permanent hem, och på hemsidan finns foton på dom. Texten på hemsidan finns tyvärr bara på finska. Se följande länk:

Putajan Patsaspuisto ja Maatalous- & Maansiirmuseo (Putajans skulpturpark och lantbruks- & markarbetsmuseum)

En bild på Tauno från hemsidan kommer här:



Så intressanta människor och verk kan man alltså hitta som konstspanare på Vikingline! Konstfred är glad att ha träffat Tauno Vuorenniemi, en man som förankrar sin konst i ett långt livs erfarenheter (och ett långt arbetslivs erfarenheter), och som arbetar långt utanför storstädernas och den stora konstkommersens etablerade sammanhang.

Innan de skildes åt lovade Konstfred också att någon gång komma och besöka skulpturparken i Putajantie. Får se när det kan bli!

Läs även andra bloggares åsikter om arbetarkonst, underklass, vikingline, Finland, Tampere, Pori, Putajantie, lantbruksmuseum, skulptur, Tauno Vuorenniemi, Arto Vuorenniemi

Länkning pågår till "intressant.se"