fredag, november 07, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 48

Konstnären Ola Öhlin (f. 1967) är före detta verkstadsarbetare. Konsten och bildmakandet kom han in i först ganska sent. I en artikel i Katrineholmskuriren (8/4-1999) påstås det rentav att han aldrig höll i en pensel före 25 års ålder... Det kan vara hur det vill med det, men det var som 25-åring (1992) han kom in på en estetisk folkhögskola. Sedan fortsatte han på den kända Gerlesborgsskolan i Bohuslän. Men på någon konsthögskola har han inte gått, och i likhet med så många andra av dom konstnärer som har uppmärksammats på den här bloggen har han varit verksam utanför dom större städerna och deras konstliv. Han är född och uppvuxen i brukorten Hälleforsnäs i Sörmland, och efter perioder i Bohuslän och på Öland är han nu tillbaka i hembygden. Tillsammans med sin sambo, grafikern Helena Elfgren, bor han i flygeln på Julita gård.

Att just Ola Öhlin skulle ägna sig åt arbetarkonst eller arbetslivsbilder kan man tycka är ganska otippat. Redan från början verkar han ha valt det abstrakta bildspråket framför det föreställande. Och i den nämnda artikeln i Katrineholmskuriren sägs det förresten också att Ola Öhlin "avskyr" att teckna. Det är kanske en överdrift, men hans huvudsakliga intresse ligger i färgen och måleriet. Vill man peka på förebilder (men det behöver man inte) kan man till exempel nämna dansken Per Kirkeby. Precis som i fallet Kirkeby har Ola Öhlins bilder ofta beskrivits som en sorts abstrakt naturmåleri av skribenter och kritiker. Bilderna liknar ofta en slingrande vegetation av färg och färgstrukturer. Ibland kan man tolka in ett mer bestämt motiv, eller kanske bara en horisontlinje. Se till exempel:

Ola Öhlin, meritförteckning

Ola Öhlin på Myspace

En annan likhet med Kirkeby är att Ola Öhlin också har arbetat med arkitektoniska skulpturidéer i tegel, och en av dessa idéer har han presenterat som ett förslag för en rondellskulptur i Flen. I projektförslaget påpekar Öhlin att det han vill bygga inte är en tegelstruktur vilken som helst. Det rör sig om en valvkonstruktion av ett slag som återkommer i mycket kyrko- och industriarkitektur mot slutet av 1800-talet. En konstruktion som alltså har en historia och en anknytning till en arbetarvardag:

Beskrivning av rondellskulptur av Ola Öhlin


Ola Öhlin har också framträtt i många sammanhang som så kallad "eldskulptör", alltså skapare av skulpturer som inte kan avnjutas förrän dom brinner: en konstform särskilt lämpad för festarrangemang. I likhet med en gammal målarkompis, "Inger Linnéa" eller Inger Linnéa Carlsson, är han medlem i Svenska Eldskulptörförbundet. Förbundet har en hemsida som just nu inte verkar fungera så bra, men här är länken:

Svenska eldskulptörsförbundets hemsida

Hur kom det sig då att denne abstrakte målare och skapare av flyktiga eldskulpturer också har ägnat sig åt något så handfast och sakligt som realistiska industriskildringar? Jo, enligt Ola Öhlin själv (när han och Konstfred träffades i somras) så gick det till ungefär så här: tillsammans med några kamrater var han anställd av en teatergrupp i Sörmland. Detta var under åren 1994-95. Dom besökte järnbruket i Hälleforsnäs och fascinerades av ljuset och stämningen. Det var alltså inte själva arbetet och arbetsmomenten som dom var intresserade av i det här första skedet. Tecken tydde på att verksamheten på bruket (järnförädling, bland annat tillverkning av bildelar till Scania) inte skulle hålla på så länge till. Bildkonstnärerna i gänget, Ola Öhlin och Inger Linnéa Carlsson, förstod att det fanns goda argument för ett projekt med syfte att dokumentera bruksmiljön konstnärligt. Hälleforsnäs kommun visade sig vara villig till samarbete, liksom också IF Metalls klubb i Katrineholm. Statens kulturråd gick genom sitt program Kultur i arbetslivet in med 50.000 kronor. År 1997 kunde Öhlin och Carlsson genomföra sitt projekt. Dom fick tre månaders arbetstid och tillgång till ateljélokal på Bruket. Hösten 1997 var projektet avslutat. Under tiden hade bruket hunnit avvecklas nästan helt. 103 arbetare fick gå under den tid som dokumentationen pågick. Till slut gick bruket i konkurs, och verksamheten kunde bara rekonstrueras i mindre skala och i andra lokaler. I det som tidigare var Hälleforsnäs bruk finns nu ett antal mindre företag och ett bruksmuseum.

Resultatet av dokumentationen var totalt 88 målningar som visades i ett antal sammanhang under dom följande åren, bland annat på Faktorimuseet i Eskilstuna. Öhlin och Carlsson fick erfara vad dom flesta arbetslivsskildrare vet, nämligen att det privata intresset för bilder av detta slag är begränsat. Men IF Metall köpte dom bilder som dokumenteras här nedan. Pengarna från denna och en del andra försäljningar administrerades av Flens kommun i en fond för utsmyckning av Folkets Hus i Hälleforsnäs. Utsmyckningen gjordes av Öhlin och Carlsson på basis av deras egna bilder ur dokumentationen. Den invigdes år 2000.

Här är en bild på Ola Öhlin själv, tagen av Konstfred på IF Metalls kansli i Katrineholm i somras. På väggen bakom Ola hänger en av Inger Linnéas bilder av dokumentationen. Den visar ögonblicket då det flytande järnet rinner ner i gjutformen på golvet medan den så kallade "skänken" (behållaren med järnet) manövreras av en av gjutarna. I detta arbete krävs förstås särskilda skyddskläder. Och särskilt viktigt är det med skorna, eftersom järnet lätt skvätter ut över fötterna. Processen som sådan har i grunden inte förändrats sedan industrialismens barndom.



Nästa bild hänger på väggen mittemot. Den är av Ola och visar en arbetare vid en av dom stora svarvarna. Här tillverkades avancerade mekaniska komponenter, till exempel till Saab Scania. Det mesta är automatiserat, arbetaren har mera rollen av övervakare och operatör.



Vi gick ner i kansliets källare och tittade på dom bilder av Ola som är magasinerade där, eventuellt i väntan på utplacering i andra lokaler. Här fanns till exempel denna bild, som visar en annan situation i samma förhållandevis rena och svala miljö. Det är maskinen som rensas:



Här däremot är vi tillbaka i själva gjuteriet. En gjutare manövrerar "skänken" över en rad med flera likadana gjutformar:



Olas och Inger Linnéas fascination över själva miljön och dess ljus kommer tydligt till uttryck i denna bild av traversen och kättingen som till exempel "skänken" kan hänga i. Nedtill lyser den heta gjutmassan i någon sorts ränna:



Det är roligt att kunna presentera och kommentera dessa bilder ur ett projekt som annars lätt hade kunnat glömmas bort, och som visar ett stycke svensk samtidshistoria. För Ola Öhlin kan det hända att bilderna från bruket förblir en parentes i ett konstnärskap som annars har en helt annan inriktning. Inger Linnéa Carlsson verkar däremot på ett annat sätt ha arbetat konsekvent figurativt. Det kan vara intressant att återkomma till hennes konst längre fram.

Länkning pågår till "intressant.se"

söndag, november 02, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 47

Bloggen börjar få litet mera fart. Den tillkommer på "stulen" tid och åtskilliga gånger har Konstfred tänkt att det får vara slut. Åtminstone något halvår framöver. Men just nu ser det ut som om han kan fortsätta med åtminstone några postningar i veckan. Just ikväll hinns inget mer. Längre fram i veckan kommer en spaning om den dokumentation som konstnärerna Ola Öhlin och Inger Linnea (eller Linnea Carlsson) gjorde av miljön vid gjuteriet i Hälleforsnäs alldeles före konkursen (1997). Sedan följer de utlovade fortsatta presentationerna av mottagarna av Johan Ahlbäcks pris (se spaningarna fram till nr 29). Det är alltså följande pristagare det handlar om:

2003 Ulla Grytt, Stockholm

2004 Jean Hermanson, Malmö

2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg

2006 Maria Söderberg, Stockholm

2007 Jan Annerborn, Sandviken

2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika

Ytterligare teman som bör följas upp framöver:

Arbetarkonsten och den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)

Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier)

Länkning pågår till "intressant.se"

lördag, november 01, 2008

På spaning efter arbetarkonsten 46

Allhelgonahelg i Åbo, hela Finland är stängt. Alltså gott om tid för bloggning. Från och med imorgon kommer en del tidigare utlovat material att läggas ut. Tills vidare ytterligare några reflektioner apropå det förra inlägget: det om Magasin Axess och arbetarkonst kontra borgerlig konstideologi. I någon av de senaste veckornas drivor av tidningar läste Konstfred en kommentar som lät något i stil med: "idag är en konservativ estetik och kultursyn åter igen på stark frammarsch, och den drivs både från höger och från vänster". Här finns just nu inte tid att leta upp det exakta citatet eller källan: en blogg är ju trots allt en sorts skissblock. Men själva tanken är intressant, och den har definitivt börjat dyka upp allt oftare, i allt fler sammanhang. Om man då säger att vänster och höger driver samma konservativa kultursyn, så kan man mena flera saker. Dagens borgerliga kulturpolitik har tillexempel från olika håll, bland annat av förre socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson, betecknats som "stalinistisk" (föredrag på Wiiks folkhögskola, hösten-06). Vad man syftar på är då en viss sorts cynism som man kan tycka är gemensam för stalinism och nyliberalism: en syn på kultur som en rent ekonomisk fråga och som en majoritetsfråga. Med andra ord: kultur ska löna sig (på ena eller andra sättet) och den kultur som majoriteten inte vill ha har inget existensberättigande. Bra kultur är den kultur som folk betalar för, all annan kultur åker på sophögen. Detta betyder att både stalinism och nyliberalism kan betecknas som populistisk (majoriteten avgör alltid) och ekonomistisk (ekonomin styr helt, inte bara i "sista hand" som en del av en mycket komplex struktur, som i Louis Althussers tolkning av Marx).

Men nu är det allmängods bland kulturkonservativa debattörer som Johan Lundberg och dom andra kring Axess att påstå att vänstern överlag är kulturfientlig eftersom den överlag skulle ha en ekonomistisk ideologi (se också inlägg här på bloggen från 6 augusti förra året). Det finns förstås inget sånt som vänstern överlag, det är bara grova retoriska generaliseringar. Men vi kan vara ense med Axess-kretsen om att det finns ekonomistiska drag i stora delar av vänstern och arbetarrörelsen. Det finns också en viss kulturfientlighet med kulturkonservativa och populistiska drag. Och här kommer vi till en annan sak som man kan mena när man säger att vänstern och högern förenas i kulturfrågor. Nämligen att vänstern och högern ofta har varit likartat konservativ i smak- och stilfrågor. Detta är en uppfattning som kanske är ännu mer spridd och ännu mindre ifrågasatt än den om ekonomism och populism. Det är välkänt att dom konstnärliga experiment som kunde blomstra i Sovjetunionen ännu under 20-talet senare kvävdes av den stalinistiska likriktningen enligt dom linjer för den socialistiska realismen som drogs upp av personer som folkkommissarien Lunatjarskij och akademiledamoten Gerasimov. Den konst som då kom att favoriseras kan upplevas som slående lik de borgerliga akademiker som nu hyllas av Therese Bohman i Axess. Och då menar vi förstås på stilens nivå, ej på innehållets.

I en teori om arbetarkonst, som ju är det som kanske efter hand kan vaskas fram på den här bloggen, är det svårt att inte på något sätt ta ställning till den socialistiska realismen. Men frågan har hittills inte kommit upp, i första hand för att det i första hand är svenskt material som behandlats, och i Sverige har det inte funnits några renodlade företrädare för socialistisk realism. Det närmaste vi kommer detta geografiskt är Victor Brockdorff i Danmark, och hans monumentala målningar för DKP (Danmarks Kommunistiska Parti, motsvarigheten till svenska SPK/VPK/V). Det är viktigt att komma ihåg att socialistisk realism, så som begreppet definierades i Sovjet och övertogs av målare som Brockdorff, inte är detsamma som social realism, naturalism (som snarast är vad en målare som Albin Amelin ägnade sig åt) eller socialt engagerad konst i största allmännhet. Man skulle till och med kunna hävda, vilket ofta har gjorts, att socialistisk realism inte ens är någon realism utan snarare en idealism eftersom den inte visar saker och ting så som de är nu, utan så som de kommer att bli när socialismen är genomförd. Det stalinistiska bedrägeriet inträder när det dessutom påstås att detta redan skett.

När Victor Brockdorff visade sin socialistiska realism i Köpenhamn vid 1950-talets början (vilket finns beskrivet i den katalog som Arbejdermuseet gav ut i samband med sin Brockdorff-utställning år 2000) utbröt en debatt som inte är så olik den som den senaste tiden har pågått mellan Axess-gänget och konstkritiker som Dan Jönsson i DN.

(Debatten verkar inte gå att hitta på Nätet, men refereras på bloggen LOKE.) Se:

LOKE om Lundberg och Jönsson

Victor Brockdorffs kritiker, som i flera fall tillhörde DKP precis som han själv, tyckte att han hade gått för långt. Det var ju tydligt, menade någon, att arbetarna i hans bilder inte var några riktiga arbetare, avbildade på plats, utan skådespelare som poserat i ateljén efter förebild från det sovjetiska monumentalmåleriet. Brockdorff å sin sida intog den hårdaste ideologiska positionen och förkastade helt och hållet den samtida modernistiska konsten och konstutvecklingen i Väst efter sekelskiftet. Särskilt hånade han det nya amerikanska, abstrakta måleriet. Denna "konst" var ju inget annat än en lekstuga där "konstnärer" i trygg avskildhet från samhället kunde kittla borgarklassen litet lagom med provkationer och normbrott, men utan att utmana den ekonomiska makten det allra minsta. Menade Brockdorff och många med honom. Idag säger faktiskt det kulturkonservativa högergänget något liknande. I deras version av konstens historia under den moderna epoken (alltså från 1700-talet och framåt) har konsten förfallit till enbart provokation för provokationens egen skull. Det som favoriserats av "det politiskt korrekta etablissemanget" (alltså i den vänstervridna "hegemoni" som kulturkonservativer gillar att föreställa sig) uppfattar man som skadligt och förödande för de "värden" man tycker att konsten hade från början. Så här skriver till exempel Roger Kimball i senaste Axess Magasin:

Problemet är att avantgardet har fallit offer för sin egen framgång. Efter att ha vunnit slag efter slag omvandlade man gradvis en motsträvig borgerlig kultur till en villig medarbetare i sina attacker på den etablerade smaken. Men i denna seger låg fröet till avantgardets egen irrelevans. I brist på trovärdigt motstånd degenererade de rebelliska gesterna till ett slags estetiska pajaskonster. I denna mening innebär avantgardets institutionalisering avantgardets död eller åtminstone senilitet.

Se hela artikeln här: I avantgardets efterdyningar

Som en gång filosofen Edgar Wind (i boken Art and Anarchy, baserad på föreläsning från år 1960) pekar man också på vad man ser som en "de-humanisering" av konsten. Med andra ord att konsten reduceras från att vara en kraft som gör oss till bättre människor till att bara vara ett strategiskt spel i en konstvärld där allt i slutändan handlar om pengar. Och så kommer argumentet om ekonomism in igen: moderna konstnärer tror att dom är gränsöverskridare, men egentligen är dom bara ute efter uppmärksamhet och i slutändan pengar. Den radikala konsten och den radikala filosofin har dragit dom "universella" mänskliga värdena i smutsen, och förnekat dom. Och så vidare...

På detta sätt kan Axess-gänget skapa sig en alldeles särskild position och en alldeles egen nisch i kulturlivet och kulturdebatten. Dom kan bli gänget som inte gillar vänsteridéer, vänstermänniskor och vänsterkonstnärer, men som å andra sidan också tar avstånd från en "konkurrensutsättning" av kulturen enligt nyliberal modell. Dom är inte vänster, dom är inte nyliberaler, dom är mer tradtionellt värde- och kulturkonservativa. En kulturradikal skulle nu kunna försöka knipa åt sig en enkel poäng genom att ta fram den socialistiska realismens Stalinporträtt och förskönade kolchosidyller, ställa dom intill sådana akademiska "mästerverk" som himmelskt avsvimmad Psyche eller nymfer med låtsat motvillig kåt faun och säga: "titta, detta är ju precis samma sak! Samma konservativa estetik både till vänster och till höger!" Men det är en alltför enkel poäng. För det är inte alls samma estetik. Den socialistiska realismen utvecklades inte steglöst ur det tsaristiska Rysslands variant av den franska akademismen. Den var inte ens någon självklar konsekvens av den ryska realismen och naturalismen kring år 1900, till exempel hos Ilja Repin. Den var ett uttryck för en viss ståndpunkt hos den nomenklatur som gjorde anspråk på att företräda en klass: proletariatet. Och på samma sätt var Willian Bouguereau och andra "akademister" avhängiga av ideologin hos den nomenklatur som dom var underkastade: det borgerliga 1800-talets industrialister och statsförvaltning. Men Bougueraus kåta fauner och nymfer är knappast jämförbara med något som producerades under stalintiden, och att den socialistiska realismen skulle ha varit en enhetlig stil är för övrigt en myt baserad på ren okunnighet. Se till exempel Alexander Deineka:

hemsida till minnet av Alexander Deineka

Sammanfattningsvis: vad kan man som marxist lära sig av denna kulturdebatt? Det är antagligen viktigt att skapa en teori och en position som skiljer sig BÅDE från kulturkonservatismen i Axess och från det försvar som framförs av Dan Jönsson i DN. För medan Axess-gänget är helt uppenbart obekymrade om att deras högtidliga och romantiska ideer om konst överensstämmer med de härskande skiktens eteticism i ett samhälle vi aldrig vill ha tillbaka (1800-talets), så är Jönssons försvar för den radikala kulturen på något sätt defensiv. Konstfred syftar nu inte bara på denna debatt, utan också på tidigare debatter där han och kritiker med liknande ståndpunkter har framträtt. Dessa personer är kulturradikaler, och från höger har dom anklagats för att vara "politiskt korrekta". Men samma anklagelse kan faktiskt också framföras från vänster.

Detta innebär inte att höger- och vänsterpositionerna på något sätt skulle vara jämförbara. Det innebär bara att det i länder som de skandinaviska är mycket lätt att vara kulturradikal eftersom radikal kultur vid en internationell jämförelse trots allt får mycket stöd. Denna lätthet är så att säga också en "korrekthet" eftersom man artikulerar den gemensamma värdegrund som redan omfattas av de allra flesta av oss som tillhör dom intellektuella mellanskikten. Risken är att man i denna "korrekthet" glömmer bort att öppna sig för andra erfarenheter än det egna skiktets eller förbereda sig för invändningar därifrån. Till exempel från den arbetarklass och de mer utsatta grupper som vi oftast, åtminstone teoretiskt, solidariserar oss med. Det kan uppstå en viss instängdhet där man ensidigt vänder sig till den egna kretsen, och som Konstfred hela tiden hävdat här på bloggen är det denna specifikt medelklassbetonade instängdhet som utgör den främsta orsaken till att fenomen som arbetarkonst och arbetslivsskildringar så sällan har uppmärksammats under senare decennier.

Helt enkelt skulle vi intellektuella behöva spendera mindre tid i våra dyra privata rum och på våra kontor och istället gå ut och se många olika aspekter av samhället: i förorter, på industrier, bland folk som ännu inte kan svenska, bland ungdomar och studenter som kämpar för att få någonstans att bo, och så vidare. En definition på "politisk korrekthet" kan vara en övertro på att enbart sunda åsikter och ståndpunkter är en tillräcklig förutsättning för att förstå samhället och konsten. Men när anklagelser om "politisk korrekthet" riktas från Axcess-gänget till alla oss vänsterut innebär det något annat. Anklagelsen handlar egentligen om att dessa personer förknippar oss med det "onda" sossesamhälle som med förmögenhets- och fastighetsskatt har minskat deras vänners och sponsorers vinster. Och i den meningen bör vi förstås alla sätta en ära i att vara politiskt korrekta.

Den position Konstfred talar om, en annan position än den kulturkonservativa och en annan än vad man kan kalla "medelklassvänsterns" (särskilt på DN), är ännu inte artikulerad. Tills vidare är det viktigt att till varje pris undvika sammanblandning med kulturkonservatismen (något liknande antyds av LOKE, som nu läggs in bland bloggens länkar). Och det är Konstfreds förhoppning att texterna på den här bloggen kan bidra till att artikulera den alternativa positionen. Något som bör prioriteras är en närmare granskning av den socialistiska realismen, dess historia, och hur det kan komma sig att den blandas ihop med den 1800-talsakademism som Therese Bohman och Axcess nu har fört upp på agandan. Men först finns det en del tidigare löften som måste infrias.

Se för övrigt ett meningsutbyte med Therese Bohman i kommentaren till föregående inlägg. Det gäller en fråga som inte står i centrum för begreppet Arbetarkonst, men som inte desto mindre är intressant, nämligen den om skönheten som kvinnlig. Bohman använder inte det i vänstern vanliga ordet "heteronormativ", men hon verkar antyda att Konstfred är detta. Alltså att påståendet att "skönheten som kvinnlig förutsätter en manlig bedömare" skulle utgå från det "normativa" antagandet att alla betraktare är heterosexuella. Men det är inte det saken gäller. Se kommentaren som sagt.

Länkning pågår till "intressant.se"