söndag, maj 31, 2009

På spaning efter arbetarkonsten 52

Hej!

Det har varit en del "hit och dit" sista tiden. Dags därför att åter ta tag i granskningen av mottagarna av Johan Ahlbäcks konstpris och upprepa listan från 2 november. Följande pristagare återstår att berätta om:

2003 Ulla Grytt, Stockholm

2004 Jean Hermanson, Malmö

2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg

2006 Maria Söderberg, Stockholm

2007 Jan Annerborn, Sandviken

2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika

2009 års pristagare offentliggörs vid detta års Johan Ahlbäckdagar som hålls 2-3 oktober. Årets tema är "MÄNNISKAN - PLATSEN - KONSTEN". Föredrag hålls av bland andra dom rikskända "dalapoeterna" Göran Greider och Bengt-Emil Johnson. Sedvanlig konstutställning öppnas, denna gång med förra årets pristagare, textilkonstnären Britt-Marie Rydberg. Se Johan Ahlbäckstiftelsens hemsida för mer information:

Johan Ahlbäckstiftelsen

Andra teman som skall tas upp av Konstfred i framtiden är:

Den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)

Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier under 1990-talet och fram till nu)

Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa:

Till bloggen "gatukonst.se"

Dom som besöker "Arbetarkonst" för att informera sig om arbetarkonsten kan nu med med fördel sluta här och vänta på de kommande spaningarna. Dom som också tycker att dom har tid med några tilltrasslade teoretiska och sociologiska resonemang kan fortsätta:

Denna blogg var från början tänkt att vara en blogg om underklass och kultur. En blogg med en sorts vilt och oakademiskt tänkande ur en underklassposition. Idén var absurd redan i det att signaturen Konstfred inte på något sätt kan göra anspråk på att vara underklass, även om han en gång i tiden kanske var det. Själva begreppet underklass är för övrigt väldigt problematiskt. Och det har redan upprepats här på bloggen flera gånger. Konstfred erkänner gärna att han saknar grundutbildning i sociologi och därför egentligen inte har minsta kompetens att definiera begreppet.

Den/det som skriver detta fortsätter att kalla sig Konstfred, att omnämna sig själv/t i "tredje person" iställer för att säga "jag". Han/det/den fortsätter också att skifta mellan olika stilnivåer - ibland akademiskt, ibland talspråk - som om han/det/den vore flera olika personer. Det finns en tanke med detta. "Han" är nämligen flera olika personer. Det är vi alla. Det märks bland annat i hur vi anpassar vårt sätt att skriva till olika situationer.

Under 1970-talet trängde ett nytt och mer talspråkligt sätt att skriva fram - särskilt då i skönlitteratur, men också i journalistik och till och med i akademisk litteratur. Man började till exempel skriva DOM istället för DE eller DEM, man förenklade satsbyggnaden, man började använda dialekt (alltså regionala ordvarianter) och sociolekt (alltså klassbundet språkbruk) mer ogererat. Det är egendomligt att gå igenom presslägg i arkiven och se hur skribenter som i mitten på 60-talet skriver som gamla pensionerade lektorer bara några år senare skriver som mods från förorten... Mycket av detta försvann sedan, under det nykonservativa 80-talet och det svartklädda 90-talet. Men att skriva "dom" istället för "de" är kanske en ännu tydligare språkpolitisk markering idag än vad det var på 70-talet.

En röst talar ur den text som med ojämna mellanrum sipprar fram på denna blogg, men var befinner sig rösten? Kommer rösten ibland från ett spontant, naturligt subjekt, eller är detta bara en illusion? Vad är ett "subjekt" förresten? Man säger "subjekt" och menar "någon", en aktör i världen, någon som agerar och talar/skriver. Men engelsmännen säger också "subject" och menar tvärtom ÄMNET: det som det talas/skrivs om. Alltså snarare "objektet" för "subjektet". Det finns en motsägelse här. Ordet "subjekt" har en historia, och den historien avspeglar skiften mellan olika uppfattningar om vilka "vi" är i förhållande till "världen" och samhället.

Ett alternativ är att vara anonym. Idén om anonymitet är helt i överensstämmelse med tillhörighet till underklassen. Att vara underklass är egentligen att vara frånvarande, att ha en ickeidentitet, att vara ingen. Hör till exempel på sociologen Zygmunt Bauman, förvisso en uttalad antimarxist, och vad han säger om underklassen i den lilla intervjuboken Identitet från 2004:

I översättning:

Men de människor som har förnekats rätten att hävda en identitet de själva har valt (detta är ett tillstånd som överallt undviks och fruktas) har ändå ännu inte hamnat i makthierarkins allra lägsta region; där är en plats som är lägre än låg - en plats på botten av botten. Ner dit faller (eller snarare knuffas) människor som förnekas rätten att hävda någon som helst identitet utöver en tillskriven och påtvingad klassifikation; människor vilkas skrivelser inte behandlas och vilkas protester inte hörs även om de skulle ansöka om att få domen upphävd. Detta är de människor som nu kommit att betecknas som 'underklass': hänvisade till en undre värld utanför samhällets hank och stör /.../. Om du har förvisats till underklassen (för att du lämnade skolan, eller är en ensam mamma som lever på socialbidrag, eller går eller har gått på droger, eller är hemlös, eller tiggare, eller medlem av någon annan kategori som inte ingår i den auktoriserade listan över dem som är respektabla och välkomna) så kommer varje annan identitet som du eftersträvar och kämpar för att uppnå att förvägras dig från början. Innebörden av 'underklassens identitet' är frånvaro av identitet; utsuddandet eller förnekandet av det individuella, av 'ansiktet' - detta föremål för etiska och moraliska omsorger.

(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)

På engelska:

"But the people who have been denied the right to assume the identity of their choice (a universally resented and feared predicament) have not yet landed in the lower-most regions of the power hierarchy; there is a lower space than low - a space underneath the bottom. Into this space fall (or, more correctly, are pushed), people who are denied the right to claim an identity as distinct from an ascribed and enforced classification; people whose petition won't be admitted and whose protests won't be heard even if they do petition for the annulment of the verdict. These are the people recently dubbed the 'underclass': exiled to the netherland out of the bounds of society /.../. If you have been assigned to the underclass (because you are a school dropout, or a single mother on welfare, or a current or former drug addict, or homeless, or a beggar, or a member of the other categories left out of the authoritatively endorsed list of those that are proper and admissible) any other identity you may covet and struggle to attain is a priori denied. The meaning of the 'underclass identity' is an absence of identity; the effacement or denial of individuality, of 'face' - that object of ethical duty and moral care." (sidan 39)

Hur skall då sådana människor, som inte tillåts ha varken någon identitet eller något ansikte, kunna ha en kultur och en konst? Svaret är att de inte har det. Det finns ingen kultur som är specifik för underklassen, ingen underklasskonst. Och det finns knappast någon kultur som görs med sikte på underklassen. Eller, mer exakt formulerat: Det finns knappast någon kultur som vänder sig till underklassen som just underklass. Arbetarlitteraturen definierade Furuland (se tidigare spaningar) som litteratur AV, FÖR och OM arbetare. Men kultur AV underklass skulle innebära att underklassen får en kultur, en identitet, ett ansikte - att den inte är ansiktslös längre, och därmed inte längre underklass. Kultur FÖR underklass skulle vara rent förnedrande eftersom den skulle utgå ifrån att den med låg social status också skall ha "låg" kultur". Och kultur OM underklassen skulle underklassen inte vilja ha, för den upplever tillräckligt av sina villkor i den egna vardagen. Det är därför dom bilder vi hittar i underklassen inte avbildar någon underklassverklighet. Istället avbildar dom den ansiktslösa underklassens dröm om hur den skulle vilja ha det. Och den kultur underklassen omger sig med är en billigare kopia av traditionell borgerlig kultur. Romantiska stämningslandskap, men målade på löpande band. Stilmöbler med mahogny och ek som bara är fanér. Veckotidningarna som visar ett bättre liv: det man skulle vilja leva. Och en viktig poäng är att denna kultur inte är något som bara finns hos underklassen. Den finns också hos många som självmedvetet räknar sig som arbetarklass, och även hos dom som ekonomiskt och socialt stigit till mellanskikten. Ingen kultur är specifik för underklassen, eftersom förebilderna till dom billiga kopiorna alltid är hämtade någon annanstans ifrån. Hur man än vänder och vrider på frågan förblir underklassen en sorts "ickekategori". En rent negativ kategori, definierad bara genom det den inte är (men skulle vilja vara).

En sak till är viktig här: Att säga "underklass" är i praktiken alltid att säga "undermänniska". Och hur skulle man med gott samvete kunna kalla sig själv eller någon annan människa för en "undermänniska"? Detta skulle vara ett fascistiskt språkbruk: undermänniskan förutsätter den motsatta idén, den om övermänniskan. Men så snart en person från underklassen börjar göra något som gör anspråk på att vara konst har han eller hon börjat sin sin resa uppåt. Samma sak med den som sätter sig att läsa med sikte på att ta sig någon annanstans med hjälp av böckerna. Vill man se hur den resan tar sig uttryck i politisk och ideologisk kamp är det arbetarrörelsen man får titta på. Vill man se underklassens erfarenheter gestaltade i litteratur och konst finns det inga andra källor än arbetarlitteraturen och arbetarkonsten.

Men vi lever i en tid av aggressiva borgerliga myter. Det sägs att arbetarklassen har försvunnit, eller åtminstone mist sin betydelse, eftersom så många arbetare antingen verkar dela medelklassens levnadsvillkor eller sjunkit ner i arbetslöshet (med andra ord ner i underklassen). Denna borgerliga mytbildning grundar sig på en sammanblandning av två helt åtskilda kategorier: klass och identitet. En sociolog som Zygmunt Bauman bidrar till denna sammanblandning: hela hans sociala tänkande har till slut kommit att handla om identitet, och som alla mer eller mindre liberala ideologer har han ett visst ideal: den självförverkligande individens ideal, individualismens ideal. Det värsta han kan tänka sig är vad han i citatet här ovan kallar "utsuddandet eller förnekandet av det individuella" som han jämför med utsuddande av själva ansiktet - som om en människas ansikte bara skulle bestå av "det individuella". Baumans språk är vackert och han har slagkraftigt karaktäriserat dom sociala relationernas fragmentering under mediernas tryck, men den empiriska basen för hans påståenden är tveksam. Han är en gammaldags liberal ideolog mer än en kritiskt arbetande sociolog - och inom en viss postmodernism med förkärlek för nostalgi blev han husgud.

Identitet och klass är inte utbytbara kategorier. Klass och klasskamp är något annat än identitet. Med risk för att bli tjatig tål följande att upprepas: klass och klasskamp har att göra med produktionsförhållanden, exploatering och ackumlation av kapital. Klassen är inte en "känsla" av gemenskap grundad på vissa "tecken" på gemenskap (till exempel liknande klädsel, liknande vanor, liknande UTSEENDE...) utan ett delat villkor som är bestämt av en ekonomisk relation. Detta villkor leder till gemensam handling. Idag, när man kan tycka att den nordeuropeiska arbetarklassen inte "handlar" i någon annan bemärkelse än på Willys och K-market kan sådana resonemang verka främmande på gränsen till parodiska. Men kanske beror det på att det finns en dominerande ideologi som får oss att förväxla klassens sammansättning och handling med de omedvetna och närmast automatiska handlingar som vi vant oss vid att vårt nuvarande konsumtionssamhälle kräver av oss som delar av detta samhälle: en klass verkar vara de som går till samma sorts mataffärer, köper samma sorts öl, kör samma sorts bilar, föredrar samma sorts nöjen, raggar upp varandra på ett visst sätt, klär sig och rör sig på ett visst sätt, och så vidare.

När dessa gemensamma beteendemönster som förknippats med en viss klass mer och mer splittras upp och omvandlas till en mångfald av identiteter under trycket av såväl subkulturer som kommersiella livsstilsproducenter är det lätt att få intrycket att arbetarklassen inte längre finns. Vi ser ju i Skandinavien idag inte längre någon homogen massa i blåkläder som strömmar till fabrikerna på morgonen, utan den mest skiftande blandning av radhusfolk i träningsoverall, svartklädda småbarnsföräldrar med tribaltatueringar och peircingar, gamla proggare, "helt vanliga knegare", vårdbiträden, sverigedemokrater (eller "sannfinnar"), vänsterpartister (eller vänsterförbundare), folk i villa, folk i hyresrätt, o.s.v.

Det är denna mångfald, denna "diversitet" för att dra till med ett akademiskt ord, som fått Bauman och många andra att hävda att det var Marx och marxisterna som uppfann arbetarklassen som "historiskt subjekt" och sedan aldrig lyckades få de faktiska människorna med sina "individuella" avvikelser och intressen att passa in i denna uppfinning, detta "subjekt". Budskapet från dom här sociologerna är klart och tydligt: dom ser hela idén om arbetarklassen som en sorts förtryck, som en rent teoretisk idé som är påtvingad uppifrån - påtvingad av en filosofisk intelligentia, av Staten, och så vidare. Det är ungefär som när svenska kulturskribenter (till exempel Mikael Löfgren i Dagens Nyheter) skriver om socialdemokratisk kulturpolitik och får den att se ut som något som påtvingats det arma "folket" (och som landets nuvarande "goda" regering alltså måste "rädda" folket från...)

Det centrala begreppet här är "subjekt". Vad är ett "subjekt"? Dom flesta filosofer kan berätta för dig att du är ett subjekt. Som subjekt "erfar" du världen, "riktar" dig mot dess objekt (till de exampel erotiska objekten) och så vidare. Många politiska filosofer kan berätta att den politisk-ekonomiska historien handlar om framväxten av olika kollektiv som historiska "subjekt". Ett sådant "subjekt" anses arbetarklassen vara. Åtskilliga marxistiska filosofer och historiker (inte minst från före detta Sovjet) kan försäkra dig att arbetarklassen är det historiska subjekt som driver utvecklingen framåt, stadigt framåt, mot realiserandet av det klasslösa samhället. Men tänk nu om allt detta snack om "subjektet" - det individuella eller det kollektiva - inte är något annat än just snack? Inget annat än välformulerat filosofiskt snack och "mumbo jumbo"? Med andra ord: inget annat än ideologi?

Det fanns en person som hävdade detta. En person som under lång tid var i det närmaste bortglömd (han passade inte in i postmodernismen), men vars kritik av "subjektsfilosofin" var så radikal att den fortfarande förmodligen skrämmer de flesta som inser vad den innebär. Den personen var den store franske marxisten Louis Althusser. För Althusser existerar vi inte som personer oberoende av ett socialt sammanhang: det finns inga genuina och unika subjekt. Det vi tycker är vår personlighet och vår "subjektivitet" är något som uppstår när olika representanter för auktoritet tilltalar oss som om vi vore personer. Samhället och dess representanter (i början föräldrarna, sedan läraren, prästen o.s.v.) riktar "appeller" till oss. Därför säger Althusser att de illusioner som våra subjekt är uppstår genom "interpellation". Men också de "kollektiva" subjekt som sägs "driva" historien är för Althusser illusioner. Enligt Althusser finns det ingen mening i den historiska utvecklingen, eftersom det inte finns några historiska subjekt som kan tillföra någon mening.

Detta är Althussers radikala materialistiska ståndpunkt. Han jämför den idealistiska och den materialistiska historiesynen med två personer som går ombord på ett tåg. Idealisten har fått veta att tåget går till en viss station - och han tror på det! (Somliga idealister tror t.o.m. på gud.) Materialisten däremot har insett att tåget inte har något mål och att man kan hamna vart som helst.

Att du är ett "subjekt" som "erfar" världen är strunt för Althusser. Ett påstående utan täckning och mening. Ett ideologiskt påstående! Det är snarare världen som erfar dig, som skapar dig (genom de händelser och strukturer som placerat dig i den situation där du nu är). Denna radikalitet i tanken kan verka skrämmande. Det som skrämmer mest i detta är kanske den tomhet vi upplever när vi anar att historien (vår egen och den så kallade "mänsklighetens") saknar mening: att vad som helst kan hända. Denna tomhet fyller vi med våra identiteter, våra små personliga historier, och vår känsla av att vara subjekt.

Men dom identiteterna får inte förväxlas med dom objektiva processer som äger rum bortom vårt medvetna tankeliv och vårt sociala liv. För Althusser, vars ryktbarhet berodde helt på hans tolkningar av Marx, var Marx avgörande bidrag inte att han upptäckte ett "historiskt subjekt" vid namn "arbetarklassen". Althusser förnekar subjektstänkandet, förklarar det vara en variant av borgerlig ideologi (liksom för övrigt den "strukturalism" många velat räkna honom till). Däremot kan vi genom Althusser tydligare förstå vad det var för sorts objekt (till skillnad från subjekt) som Marx upptäckte. Det rörde sig om objekt som tidigare inte hade varit föremål för diskussion eftersom det inte funnits några namn på dem. Marx gav dem namn: han kallade dem till exempel "produktivkraft", "produktionsförhållande", "mervärde".

Ur denna synvinkel är också "subjektet" ett objekt. "Subjektet" arbetarklassen är med andra ord inte något som uppstår av sig självt, spontant eller naturligt som en sorts "mirakel" som ska driva utvecklingen framåt (mot det klasslösa samhället). Att arbetarklassen växer fram är betingat av vissa historiska och materiella faktorer (men för Althusser har detta skeende ingen bestämd rikting, det är slumpmässigt, historien saknar mening). För Marx och för Althusser räcker det att titta på dessa historiska och materiella faktorer för att förklara varför samhället ser ut som det gör. Marx teori är är en materialistisk och en historisk teori: därför har den i efterhand kommit att kallas "historiematerialistisk". För den marxist som tar Marx materialism på allvar (men det är det inte alla som gör) är det inte människors "subjekt" eller "medvetande" som bestämmer deras tillvaro. Det är tvärtom deras tillvaro (alltså de objektiva relationer de befinner sig i) som bestämmer deras "medvetande" (alltså de föreställningar de har om sin tillhörighet, sin identitet, sina "subjekt").

Nu är det som sagt många som förkastar marxismen och historiematerialismen med hänvisning till att Marx skulle ha uppfunnit ett "subjekt" som inte fanns och som man därför blev tvungen att tvinga människor att förverkliga (som i Sovjet eller i ytterst marginell). Men frågan är om inte dessa "kritiker" (eller borgerliga ideologer) gör precis samma misstag som vissa marxistiska dogmatiker före och efter Stalin. Det rör sig i så fall om två misstag:

1) Att utgå ifrån att det primära och viktiga för Marx var arbetarklassen som "subjekt".

2) Att utgå ifrån att "subjekt" är något som finns över huvud taget.

Misstag 1 och misstag 2 i kombination leder till att man räknar med en skillnad mellan subjekt som finns och subjekt som inte finns (till exempel den arbetarklass som Marx skall ha "uppfunnit"). Då kan man också hävda något sådant som att arbetarklassen nog har funnits, men att den inte längre finns. Ett i grunden borgerligt ideologiskt tänkande (utgående från begrepp som "existens", "varade" och "subjekt") kan på så sätt dra sin slutsats (att arbetarklassen inte finns) utan att granska det antagande som ligger till grund för slutsatsen (att en klass är ett subjekt). Och det är också detta som kännetecknet på ideologiskt tänkande: att konklusionerna (slutsatserna) inte föregås av en granskning av premisserna (antagandena).

De här tankarna har upptagit Konstfred de senaste månaderna, samtidigt som han tänkt att det egentligen vore bättre att hålla gamla löften och fortsätta skriva något så när enkelt och kortfattat om arbetarkonstnärer. Men kanske behöver det ena inte nödvändigtvis utesluta det andra. Nu flödar Nätet över av "snuttar" och "kvitter" via TWITTER (se föregående "inlägg"). Man kan fråga sig om vi behöver allt detta, men å andra sidan kan det vara nyttigt för en skribent att tillåta sig att formulera saker mera snabbt och spontant. Det hade varit intressant att göra en "blogg" där man kopierar över alla sms-meddelanden och korta epost-meddelanden man skickar på dagarna. Konstfred är inte säker på att det skulle vara till hans fördel om han gjorde något sådant. Kanske skulle han inte få några fler författarstipendier... Men experiment av det slaget skulle säkert vara väldigt bra som demonstration av hur mycket som ryms under de "subjekt" vi tror att vi bygger.

Det hade inte blivit så mycket Althusser i vår om inte Konstfred av sin vän Fredrik Svensk (kritiker och högskolelärare i Göteborg) hade fått idén att läsa Althussers sena texter. De finns samlade på engelska (ännu inte på svenska, tyvärr) i volymen Philosophy of the Encounter: Later Writings 1978-1987. Se Linnea Nilssons utmärkta recension i Flamman:

Linnea Nilsson om "Philosophy of the encounter"

Linnea påpekar helt riktigt att Althussers sena texter saknar den "rigör" och klarhet som den tidigare produktionen har, men att dom å andra sidan tillför helt nya och överraskande perspektiv. Althusser var och är en kontroversiell figur i den marxistiska idédebatten. En italiensk Marxtolkare och semiotiker, Rossi-Landi, tvekade inte att jämföra hans texter med "en kvacksalvares smörja" eftersom Althusser hittade saker hos Marx som inte står hos Marx. (Men just det är en av huvudpoängerna med Althussers Marxtolkning, att lyfta fram konsekvenserna av Marx tänkande snarare än de ofta ofullgångna resonemang som faktiskt STÅR där).

Det viktiga med Althusser och hans ideer är hans intellektuella vaksamhet. Han tog filosofins uppgift på allvar och menade att filosofin skall vara en vetenskap: inte bara ett privilegierat tankenöje för en akademisk elit eller ett passivt refererande av filosofins historia. Han avvisade som sagt helt föreställningen om olika "subjekt" som drivande i den historiska utvecklingen, klasskampen o.s.v. Detta var för honom bara en variant av tidigare epokers tänkande: för att kunna skapa ett nytt samhälle måste den radikala filosofin upphöra att dra med sig gammalt tankebagage från dessa tidigare epoker. Althusser var en konsekvent materialist: så konsekvent att han till slut också avvisade den dialektiska delen av den dialektiska delen av den dialektiska materialismen. Här såg han åter igen ett arv från en äldre, borgerlig filosofi: denna gång från Hegel och hans dialektik.

På så sätt kom Althusser i skarp konflikt med stora delar av 1960-talets intellektuella vänster i Frankrike. Genom sitt exempel och sin undervisning (som lärare i filosofi vid elitskolan Ecole Normale Superieure) fick han ett avgörande inflytande på den generation filosofer som man nu förknippar med begreppen "postmodernism" och "poststrukturalism". Med Althusserelever som Jacques Derrida, Michel Foucault, Jean Baudrillard och Jacques Rancière skulle den "postmoderna" vänsterfilosofin till stor del kunna kallas "post Althusserfilosofin". Frågan är också om inte mycket av överdrifterna, världsfrånvändheten och dom ideologiska dikeskörningarna i den postmoderna filosofin beror på att man utgick från oklara passager i Althussers texter (och sådana finns det många av!), missuppfattade dom och hamnade i något helt annat än vad Althusser själv menat. Det som var en konsekvent materialism hos Althusser vändes hos efterföljarna till något som kan likna en total idealism, en filosofi så långt uppe i ideernas värld att den helt vänt sig bort från den sociala och materiella verkligheten. Och här kom filosofin "post Althusser" att ligga helt rätt i tiden: den verkade beskriva en allmän känsla av desorientering och verklighetsupplösning i en tid då alla drömmar om en annan och bättre värld än kapitalismens verkade ha kollapsat och korrumperats. Jean Baudrillard, som dog förra året, var kanske den som tydligast och med störst massmedialt "genomslag" formulerade denna postmoderna "nihilism" (uppfattningen att inget finns att tro på: "nihil" är latin och betyder "inget").

Precis som Althusser är Baudrillard noga med att skilja mellan individen och subjektet, mellan det individuella och det subjektiva. För både Althusser och Baudrillard är "individ" en teknisk term som inte betyder något mer än att något/någon står som en avskild del av en helhet (till exempel ett "samhälle"). Subjektet, däremot, är något aktivt och agerande. För Althusser är "subjektsfilosofin" en del av en borgerlig ideologi som måste brytas ner om vi skall kunna nå fram till en saklig beskrivning av samtiden och dess sociala relationer. För Baudrillard, som helt tappat Althussers tro på filosofins vetenskapliga uppdrag, har subjektet och det subjektiva snarare blivit en vacker dröm som gått förlorad när den globala marknadsekonomin raducerat oss alla till likriktade pusselbitar i en låtsasvärld (eller med Baudrillards term ett "simulacrum"). För Althusser var subjektiviteten en borgerlig myt, men nilhilisten Baudrillard är samtidigt en romantisk nostalgiker som saknar den tid då man ännu kunde tro på denna borgerliga myt. Eller kanske den tid då borgerligheten ännu var "riktigt borgerlig", dvs. värdekonservativ...

Zygmunt Bauman (för att återknyta till honom) hörde faktiskt till dom tänkare som Baudrillard verkade ha viss respekt för, och refererade till ibland. Men deras uppfattningar om individen och den individuella var helt olikartade. För Bauman är underklassens stora olycka att den berövats sin individualitet. För Baudrillard är det just individualiteten och individualismen som är den stora olyckan. Med sig från Althussers undervisning har han bland annat den viktiga åtskillnaden mellan det individuella och det subjektiva. I en diskussion på European Graduate School för några år sedan, filmad och utlagd på YouTube, säger Baudrillard så här om vår tids individsamhälle. Precis som så mycket av det som Baudrillard sade är det ideologiskt dunkelt men ändå träffsäkert. I översättning:

Detta system, detta arrangemang, denna disposition, behöver inte längre något subjekt. Tvärtom: det måste förstöra subjektet. Vi kan se detta skifte från subjektet till det individuella - idag talar man om individer. Alltid det individuella, individens frammarsch, och så vidare. Individen är inte subjektet. Subjektet är förbi. Vi har att göra med individen. Och individen har inte någon originalitet. Den är bara en partikel, ett molekylärt fragment av ett nätverk, av en samling, av en resurs, och så vidare. Och när du på det sättet är en partikel i ett nätverk är du inget subjekt längre. Du kan bara vara individuell som en abstrakt konfiguration, - jag kunde kanske säga på ett "operationellt sätt" men jag vet inte om det har någon mening /skratt/ - du är en ren operation utifrån systemets funktion, du är en biprodukt av systemet /.../

(Översatt av Fred Andersson, Turku/Åbo, mars 2009)

Se klippet här:

Baudrillard röker och svarar på frågor, European Graduate School 2002

Länkning pågår till "intressant.se"

söndag, maj 17, 2009

Drömde om Marx...

Drömde inatt att horder av ungdomar vällde in från tåget vid en
välbekant folkpark. Alla hade de lysande gula T-shirts från
Roskildefestivalen, med festivaltemat i stora bokstäver: "MARX IS MUSIC"
(eller nåt sånt...). Ja, och så förstås en bild av skäggmannen själv.
Jag (och VEM är jag då?) fattade plötsligt att jag inte fattat något,
att jag inte hunnit med i trenderna. Det var INTE bara samhällssidorna i
den finländska morgonpressen som numera innehöll debatter mellan "Marx
och Kapitalet". Hela nöjesindustrin hade hakat på, produktivkrafterna
hade blivit lika hippa som nåt nytt indiebands randiga tröjor. Det var
inte längre den patetiske Che Guevara med sina misslyckade gerillakrig
och sitt svärmeri för diverse italienska estetiker (i hängmattan) som
tävlade med Marilyn och Mao i ikonstatus. Nej, det var originalet himself.

Och åter igen fick jag (VEM fan är JAG?) den drabbande känslan av att ha
missat tåget. Men, tänkte jag, kanske är det inte någon genuin rörelse
jag ser utan bara den stämningstörstande ungdomen i medelklassen, åter
igen. Nå, det var ju iallafall en tröstande tanke.

För övrigt är livet underbart, men detta är ingen egoblogg. Den skall
inte handla om "jag". Drömmar kan verka maximalt "ego", men kanske kom
den här drömmen från det "kollektiva omedvetna" som den mycket
o-marxistiske Jung uttryckte det.

I vaket tillstånd: väcktes igår lördag av byggnadsarbetare utanför på
ställningarna. Idag söndag var det tyst, men i nästa kvarter satt en
trött ensam man i kalkfläckad overall och rökte, vid sin lift. Han hade
antagligen jobbat sen tidig morgon med rappningen av det där
femvåningshuset. En söndag förmiddag. Knappast troligt att han var
finländare. Ryssar, balter och polacker fyller Magistratens mottagning
för invandrad tillfällig billig arbetskraft utan krav på ob-tillägg. På
så vis kan revoveringarna pågå veckans alla dagar.

Det får allt bli litet mera bloggande nu framöver. Trots att alla löften
om kontinuitet och systematik har kraschat.

Men nu är det slut för idag.

/Konstfred

fredag, maj 08, 2009

test

Skrivandet börjar så sakta komma igång igen, efter denna långa vinter.
Nu ska alla "kvittra" på TWITTER. Det vore förstås bekvämt om man kunde
på över till någon sorts haiku-bloggning, och det finns möjligheter,
även med ämnet Arbetarkonst: många ideer och vardagsobservationer
försvinner spårlöst därför att man inte bryr sig om att skriva ner dem.
Så till att börja med har Konstfred registrerat sin epostadress och
prövar nu att skicka detta den vägen. Vem vet, kanske blir det "kvitter"
också...