tisdag, december 14, 2010

På spaning efter arbetarkonsten 54

Inte mycket aktivitet hittills här i år, Konstfred har dock inte planer att lägga ner bloggen. Postning om 2004 års Ahlbäckpristagare Jean Hermansson påbörjades, men det gick inte att hitta mycket information trots sökningar vid besök på Landsarkivet i Lund. Hermansson verkar ha varit något av en doldis även i fotosammanhang (han är fotograf och filmare) men när mer tid finns skall det nog gå att få material, inte minst via hans egna böcker. Som meddelats tidigare arbetar Konstfred med ett forskningsprojekt om svensk och finlandssvensk konstkritik 1950-2000, massar av artiklar om arbetarmotiv och arbetslivsskildringar fladdrar förbi vid sökningar de korta dagar som kan ägnas åt forskning i arkiven, det finns mycket material för framtida aktivitet på bloggen. Eventuellt ska det också bli en delstudie (i forskningsprojektet) om skillnader mellan kulturbevakning i arbetarpress och övrig press.

Mer aktuellt: det verkar som om arbetarkonst eller åtminstone arbetsliv börjar bli en viktig fråga igen i dom kretsar som kallas "konstlivet", och det kan då bli dags att börja spana mer aktivt efter yngre konstnärer i det här sammanhanget. I den årliga utställning som kallas XpoSeptember (Stiftelsen Iaspis, Galleri Index och andra platser i Stockholm) visar just nu 12 konstnärer från olika länder (mest Öst- och Centraleuropa) verk på temat arbetsliv. Den fyndiga titeln på utställningen/projektet är Image at Work (bild i arbete). Att döma av recensioner och av presentationen på utställningens hemsida verkar det vara en ganska stor variation av verk: från fotodokumentationer av verkstadsarbete till videoverk som mer begränsat handlar om själva konstlivet som arbetsliv. Men den röda tråden handlar om arbetslivets förändringar och allt osäkrare villkor: hur alltfler arbetare ingår i det som brukar kallas "prekariatet" och hur arbetarklassens villkor på så sätt närmar sig villkoren för frilansare i kulturyrken. Här finns till exempel Saskia Holmkvists (f 1971) videodokumentation av intervjuer med anställda (eller oklart anställda) på en tysk konsthall, Matei Bejenarus (Rumänien, f. 1963) svartvita fotografier från olika industrimiljöer, Maria Ruidos (Spanien, f. 1967) film om texilarbetarnas förändrade villkor i Barcelona, Claudia Ulisses (Portugal, f. 1967) film som visar hur kostymer verkar produceras helt utan inblandning av mänskliga händer, i en fabrik tömd på arbetare. Ett fokus på dokumentation och dokumentära medier alltså (foto, film), och med en ambition att blottlägga strukturer bortom det som syns. Kontrasterna mellan verken och skillnaderna i utgångspunkter hos konstnärerna kan väcka angelägna frågor om vad arbete och arbetare är idag.

Först kan det verka som om till exempel Matei Bejenarus fotografier (se nedan) inte säger så mycket om arbetet och villkoren: det är omsorgsfullt uttänkta och tekniskt perfekta bilder, resultatet av noggranna processer med storformatskamera, analog teknik och mörkrumsarbete, definitivt inga snapshots. Man kan tycka att det egentligen är ganska polerade och tillrättalagda arbetarbilder, besläktade med äldre tiders måleriteknik där slutresultatet kan befinna sig mycket långt från skiten, stressen och bullret som kanske kan fångas på plats i snabba skisser. Men Bejenarus bilder dokumenterar inte bara maskiner och människor utan också ett samarbete med folket på platsen, en dialog där konstnären har lärt känna dom han avbildar. Att närma sig en människa med respekt är också att ha respekt för hennes arbete och de procedurer och redskap som ingår i arbetet. I Bejenarus bilder är varje detalj viktig - verktygen, arbetskläderna, momenten i arbetet, kablarna, instrumentpanelerna... En människa är inte bara en kropp och ett ansikte utan också de miljöer och föremål som ger hennes liv aktivitet och mening - i ett porträtt kan dom miljöerna och föremålen vara lika viktiga som själva personen. Så är det i Bejenarus bilder. Med en term som konstvetare ibland använder skulle man kunna kalla dom "miljöporträtt". Dom är porträtt, med individen i centrum, även när personerna är avbildade på distans eller bortvända, som i bilden nedan. Det är en stor kontrast mellan dessa bilder och Ulisses film där människorna är helt frånvarande och där produktionen blivit helt abstrakt, förprogrammerad. Man kan också närma sig det hela från en mer privat synvinkel, som Jiri Skala (Tjeckinen, f. 1976) i ett verk som utgår från situationen när fabriken där båda hans föräldrar hade arbetat lades ner. Arbetarna erbjöds att köpa delar av maskinparken, Skalas föräldrar köpte svarven som modern arbetat vid i många år, och dom bad sonen att ta foton av den. Verket som helhet tydliggör hur starkt en människa kan identifiera sig med sina redskap, och hur den identifikationen kan bli ännu tydligare när varken människan eller maskinen längre är behövda.



Matei Bejenaru, ur en serie bilder från LKAB Kiruna, 2010

Rekommenderar Kalle Brolins artikel om projektet/utställningen i Stockholms Fria Tidning:

http://www.fria.nu/artikel/86310

Även LO-tidningen har skrivit:

http://lotidningen.se/2010/11/04/bilder-av-arbete/

Projektets hemsida med information om konstnärerna finns här:

http://www.xposeptember.se/

Från Åbos finländska horisont skulle Konstfred också vilja uppmärksamma en akademikerkollega med intressanta saker att säga om arbete: Mari Lindman, doktorand i filosofi vid Åbo Akademi. Lindman är en mycket kompetent kännare av arbetsteorier idag och historiskt sett. Hennes avhandling kommer bland annat att handla om hur arbete hos vissa filosofer och ideologer har kommit att ses som ett "nödvändigt ont", något som "i framtiden" kommer att ersättas av ett förverkligande av varje människas kreativa potential. Men idag ser vi hur just denna retorik om frihet och kreativitet används för att rättfärdiga otrygga anställningsförhållanden och flytande gränser mellan arbete och privatliv - "frihet" att arbeta ihjäl sig 24 timmar om dygnet. Lindman analyserar denna retorik mycket skarpt och kunnigt. En text av Lindman finns här:

https://www.abo.fi/student/media/6840/mari.pdf

lördag, april 10, 2010

På spaning efter arbetarkonsten 53

I serien anteckningar om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

(fortsatt från spaning nr 29 + spaningarna 20-22, 12-15 och 10. Alla från våren 2008. Klicka på länkarna "maj 2008", "april 2008" och "mars 2008" för uppdatering)

Länk till Johan Alhbäckssällskapets hemsida med fullständig lista över pristagarna:

Till listan över pristagarna

År 2003 gick priset till Ulla Grytt. Hon är textilkonstnär, född 1936. I intervjuer har hon sagt att hennes val av textilen som uttrycksmedel kanske har att göra med uppväxtmiljön. Hennes pappa var nämligen försäljare vid en textilindustri (linväveriet i Dalsjöfors nära Borås). Hon fick sin konstnärliga utbildning vid Konstfack i Stockholm under åren 1955-61. (Sista året föddes för övrigt hennes dotter, Kajsa Grytt, senare sångerska och profil inom punk/new wave.) Under tiden på Konstfack var hon också praktikant vid det berömda konstväveriet Märta Måås Fjetterström AB (grundat av textilkonstnären med samma namn) i Båstad.

Det verkar som om Ulla Grytt redan ganska tidigt fick in en fot i konstlivet i Stockholm. Under de första åren på 1960-talet verkar hon mest ha arbetat med applikationer (tygbitar fastsydda på ett underlag), ofta abstrakta och i starka färger. Ett sådant verk från den tiden har Konstfred hittat på Nätet där det bjöds ut via en auktionsfirma. Se bilden! Enligt firman är titeln Patchwork, tillkomståret 1964.



Länk till bildkällan: Auktionsfirman Metropol

I boken Svensk textilkonst av Edna Martin och Beate Sydhoff från 1979 finns ett foto av en stor applikation av Ulla Grytt som hon gjorde på uppdrag av Svenska Dagbladet när tidningen flyttade från de legendariska tidningskvarteren i Klara och ut till det nya huset i Marieberg. Detta var 1963. Formatet är hela 3 X 6 meter och stilen påminner ganska mycket om den nämnda Patchwork, men här går det att se vissa motiv i formerna. Om detta skriver Martin/Sydhoff att "Ulla Grytt har [...] skapat en dynamisk och rörlig bild av tidningsmiljön med sin Från Klara till Marieberg i Svenska Dagbladets entréhall. Där blir tygdelarna till pulserande former som antyder tryckpressar och tidningssidor och ger en monumental och ständigt levande skildring av vad som händer när en tidning kommer till."

Från kompositioner av detta slag verkar Grytt under 1960-talet ha rört sig mer och mer i riktning mot den socialt engagerade konsten, och i riktning mot dom framväxande nya vänsterrörelserna. Förutom med applikation började hon arbeta med textiltryck, tygskulptur och senare på 80-talet vävda gobelänger. Hon hörde också till dom konstnärer som engagerades i nya omfattande program för sysselsättning av konstnärer som startades av KC (Konstnärscentrum) med finansiering från AMS (arbetsmarknadsstyrelsen). Verksamheten hade fokus på utsmyckning av offentliga miljöer. Dessa program blev väldigt viktiga för mycket av den konst som vi kan kalla för "arbetarkonst i välfärdens Sverige". Här kunde konstnärer arbeta oberoende av det kommersiella gallerisystemet. Och dom kunde arbeta på ett sätt som direkt anknöt till människors vardag, eller som motsvarade vissa behov i vardagen. Det fanns också en bred acceptans i samhället för den här arbetsformen.

Även den annars ganska konservative och avvaktande konstkritikern Stig Johansson, trotjänare på Svenska Dagbladet, uppmärksammade programmen. Till exempel i en artikel från den 19 juni 1973. Här skriver Johansson bland annat att han sett ”Gunnel Oldenmark och Ulla Grytt sy på ofantliga mjukdjur i plast, sällsamma, okonventionella varelser, avsedda för psykiskt handikappade barn”. Oldenmark och Grytt skapade många sådana djur för Stockholms läns landsting. Se bilden, hämtad ur Johanssons artikel.



Till vänster syns Ulla Grytt, till höger Gunnel Oldenmark. Inom parentes kan man nämna att Oldenmark senare flyttade till Härnösand där hon under 2000-talet har anlitats som konstnärlig rådgivare av Landstinget i Västernorrland. På så sätt kom hon och Ulla Grytt åter igen att samarbeta kring konst i vårdmiljöer (se nedan).

År 1972 uppmärksammades Ulla Grytt i medierna eftersom hon hamnat i en konflikt med Landstinget. Det handlade om en stor applikation (3 x 1,5 meter) som hon fått göra för cafeterian på psykiatriska kliniken, Danderyds sjukhus.I överenskommelsen ingick att bilden skulle handla om aktuella ämnen som miljöförstöringen, centraliseringen av samhället, förhållandet mellan land och stad, med mera. Men när verket kom på plats visade det sig att Grytt hade tagit med några dollartecken och satt in en liten man med ett plakat där det stod "Nej till EEC" (European Economic Community, europeiska ekonomiska gemenskapen, detta var innan "unionen").

Okyldigt, kan man tycka, men landstingets så kallade "intrimmningsgrupp" som skulle övervaka utmyckandet av lokalerna kallade Grytt till ett regelrätt förhör där hon uppmanades att arbeta om applikationen eftersom man inte ville ha politik på sjukhuset. En annan sak som gruppen lär ha påpekat för Grytt var att det kunde vara direkt farligt för personalen om bilder som denna fanns att se i en lokal där psykiskt sjuka vistades: patienterna kunde bli upprörda, man kunde aldrig veta vad de kunde ta sig till. Men ordföranden för sjukhusets konstnämnd ställde sig delvis på Grytts sida. Och efter att Grytt sagt att hon nu tänkte vända sig till KRO för att få stöd, så drog "intrimmningsgruppen" plötsligt tillbaka sitt krav. Bilden fick vara kvar, åtminstone tillfälligt.

Torsten Bergmark, konstkritiker i Dagens Nyheter med radikala sympatier, lyfte fram fallet i en artikel från den 26 november 1972 med rubriken "Hoppa över makthavarna!". Rubrikens uppmaning kommer från ett uttalande av Ulla Grytt: "Vi måste hitta på ett sätt att hoppa över dom som makten haver". Och Grytt säger vidare i Bergmarks artikel: "Skall man kunna leva på att göra bilder åt samhället, får man tydligen göra bilder som passar dom som låter sitt ljus lysa över en." Bergmark själv förtydligar vad det var som stod på spel: å ena sidan hade konstnärer varit hänvisade till det kommersiella gallerisystemet eller förmögna mecenater för sin försörjning, å andra sidan hade det nu växt fram en möjlighet att faktiskt bli konstarbetare i samhällets tjänst. Men samhället, representerat av sina makthavare, vill inte nödvändigtvis ha någon radikal konst. Bergmark skriver: "jag [blir] alltmer övertygad om nödvändigheten av att skapa ett 'tredje alternativ', en möjlighet att 'hoppa över' makthavarna, när villkoren för deras arbetsgivning blir oacceptabla för konstnärerna. Det är kanske också det enda sättet att nå fram till de rätta mottagarna. Men för detta fordras solidaritet, inte bara konstnärerna emellan utan också med dem man vill arbeta för, andra som också är arbetare".

Ulla Grytts utveckling som konstnär eller "konstarbetare" är intressant om man vill belysa vad som hände med 1970-talets ambitioner att skapa en offentlig konst för folket och mottagarna, inte för makthavarna. Även under 1980- och 90-talen anlitades hon för offentliga utsmyckningar, men hon övergav i stor utsträckning dom politiska motiven. Istället blev hennes bilder åter igen mer dekorativa på ett sätt som kan påminna om en tidig bild som Patchwork men i en stil som är mer föreställande än abstrakt. Motiven är ofta blommor, särskilt vallmoblommor. Hon övergick till bildvävning i gobelängteknik, och blev en av Sveriges skickligaste bildvävare. Hennes förmåga att få fram skimrande eftekter i bilderna av blommor har prisats. Samtidigt kan man se denna produktion som en reträtt: ett tyst accepterande av "samhällets" krav på en offentlig konst som är dekorativ, okontroversiell och politiskt neutral. En "konst för alla" i den meningen att det är en konst som kan accepteras av alla ("konst för alla" är inte riktigt detsamma som "konst för folket"). Men i vissa bildvävar från senare år har hon återvänt till mer politiska teman. Det är ingen tillfällighet att detta har skett i samband med att hon har engagerats i utställningar och kulturprojekt i arbetarrörelsens regi, t.ex. vandringsutställningen "Arbetets kvinnor" (1998). Dessa utställningar och projekt har kunnat öppna den tredje väg som Bergmark skriver om, eftersom dom är fristående både från det kommersiella konstlivet och från det officiella samhället.

År 1975 spelade dom politiska motiven fortfarande en viktig roll i Ulla Grytts produktion. Som textilkonstnär och textilformgivare var hon också engagerad i Textilgruppen i Stockholm, ett arbetskollektiv som man inte får förväxla med dom olika företag som idag marknadsför sig under namnet Textilgruppen. Här arbetade hon bland annat med Eva Rodenius, och dessa två har också senare framträtt tillsammans i olika sammanhang. Samtidigt visade hon sina bilder i separatutställningar runtom i landet. Göteborgspostens kritiker Tord Baeckström skrev följande om hennes utställning på Rehnströmska galleriet i Göteborg vintern 1975:

"Det Ulla Grytt visar är förlagor till tygtryck i mycket stora format, tänkta som utsmyckningar i fabrikshallar och verkstäder. Som bakgrundstema återkommer i flera av dessa bilder en grafisk framställning av jublande kinesiska arbetarmassor. Ett annat tema är en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning, bärande figurer, hopkomponerade med revolutionära paroller. Det som jag fann intressant var en serie små skisser till större arbeten: de hade en friskhet i färgen och en glad öppenhet i bildideerna som man gärna ville tänka sig förverkligade i det stora formatet." (Göteborgsposten 21 februari 1975)

Baeckströms omdöme är ganska typiskt för hur äldre kritiker verksamma i borgerlig press såg på bilder av detta slag. De var skolade i en estetik som betonade form och färg, en opolitisk estetik som ändå var politisk (för den passade i en konservativ världsbild). Man förstår att Baeckström uppskattar dom små skisserna bara för att dom har "friskhet i färgen", men vad han egentligen tycker om dom "jublande kinesiska arbetarmassorna" säger han inte rakt ut. Det får man läsa mellan raderna. Och mellan raderna tycker nog Baeckström att det politiska temat är en oviktig modefluga som konstnären bör lämna så att hon kan koncentrera sig på "fiskheten i färgen" och annat som har med form och färg att göra. Vilket ju var precis vad Grytt senare också gjorde.

Men Baeckström nämner också en detalj som det kunde vara intressant att forska vidare om: han skriver att ett tema i utställningen är "en våg som stiger och sjunker i rytmisk upprepning". Kanske hade detta en politisk innebörd: den politiska förändringen som liknas vid en mäktig våg. I så fall skulle man kunna se det som att Grytt spinner vidare på samma tema långt senare i verk som aldrig verkar ha tolkats politiskt. Nämligen en lång serie av vävar från 90-talet där motivet är vågbrytare. Motivet är inspirerat av en resa till Svarta Havets kust i Bulgarien, där Grytt fascinerades av vågbrytarna.


En vågbrytare av Ulla Grytt. Bildkälla: tidskriften Zenit 2007.

I en intervju av Agneta Nordanankar i Dagens Nyheter 15 mars 1996 säger Grytt apropå detta motiv att "Mina vävar har blivit allvarligare och tyngre, inte så dekorativa som de var förr". Samtidigt hade hon en utställning på Konstnärshuset i Stockholm som recenserades av Åke Livstedt i Svenska Dagbladet. Livstedt skriver bland annat om vågbrytarna att

"På bild ter de sig som människokroppar, nakna, utlämnade. Man överfalls stundom av blyghet inför närheten och intimiteten. Ändå står de med en fasthet och integritet som raukarna på Gotland." (Svenska Dagbladet 4 april 1996)

Själv har Grytt beskrivit vågbrytarna som "kvinnliga former" i en intervju i kulturtidskriften Zenit (2007, se nedan). Det hindrar inte att man också kan tolka in andra innebörder i dem. Vågbrytarna är vad de är: gigantiska block av betong som hindrar havsvågorna från att ödelägga hamnar och hus. Med tiden slipas de av naturens krafter och närmar sig stenens eller kroppens former. Dom blir mer mänskliga, "kvinnliga", enligt Grytt själv. Men kanske finns det också andra faktorer som gör dom intressanta för henne. Faktorer som hon inte ens själv behöver vara medveten om. Skulle dom inte också kunna vara symboler för trögheten i samhället, motståndet mot förändring? En tröghet som konstnären verkar ha en hel del erfarenhet av.


(Bildkälla: Johan Ahlbäckstiftelsen, affisch för utställningen "Arbetets bilder" på Gamla meken i Smedjebacken, se spaning nr 32)

Den här bilden av kvinnor (väldigt tydligt kvinnor!) som baxar ett gigantiskt bröd mot ett okänt mål ingår i en större svit av vävar som Grytt utförde från omkring år 2000 och framåt. Det är en politisk bild, men den anknyter inte till några bestämda politiska frågor eller till någon viss situation. Istället har konstnären byggt upp en scen som skulle kunna vara hämtad ur en dröm: bakgrunden består bara av himmel och havsyta, vi vet inte var den sluttande "brädan" med brödet börjar eller slutar, figurerna är inga individer utan bara allmänna symboler för "kvinnor" i allmänhet. Den anonyma bakgrunden med havet och himlen återkommer i dom andra vävarna i sviten. Motiven i förgrunden varierar, men genomgående rör det sig om människor (män och/eller kvinnor) som på olika sätt svävar. Dom har ingen markkontakt, men dom har varandra. Dom kämpar tillsammans (som i bilden av brödet) eller njuter av att kunna flyga. Dom symboliserar mänskliga villkor, men på ett mångtydigt sätt. Ändå verkar sviten också ha koppling till en mer konkret situation, nämligen Ulla Grytts möte med diskerskan Maija Timonen i samband med projektet "Arbetets kvinnor", organiserat av LO-förbunden. Som diskerska på en av Silja Lines Finlandsfärjor tillhör Maija förbundet SEKO. Grytt var en av dom 18 konstnärer som engagerades för att spegla villkoren för medlemmarna i ett särskilt förbund: hon valde SEKO. När hon mötte Maija Timonen fäste hon sig särskilt vid att det fanns något på Maijas arbetsplats som gjorde det lättare att stå ut med det monotona arbetet: ett fönster. Långt ifrån alla med liknande yrken på båtar har ett fönster att se ut igenom. Den färdiga väven beskrivs så här av en journalist i SEKO-magasinet:

"Maija finns inte med i bilden utan det är hennes drömmar man ser. Konstverket visar vad hon ser när hon drömmer sig bort vid sitt fönster i den slamriga grovdisken på Finlandsbåten.
- Jag älskar kastruller, kockar och tango, säger Maija med ett stort skratt.
Hon kommer från Pielisjärvi i östra Finland och det är dit hennes tankar ofta går när hon står i grovdisken på Finlandsbåten. Konstverket visar ett öppet hav med några guppande kastruller, ett par diskhandskar som flyger sin kos mot Pielisjärvi, Maijas hemby vid sjön Pielinen, där hennes gamla mamma fortfarande bor. Kvar blir de stora kastrullerna som ska diskas och Maijas fönster."

Hela artikeln finns här:
Ur SEKO-magasinet, maj 1998

Ulla Grytt valde alltså att inte visa personen själv i bilden, utan bara det som personen ser genom fönstret när hon drömmer sig bort. Det är inte en bild av hennes yttre utan av hennes inre. Det är också intressant att Maija själv hade färgat dom tygtrasor som Grytt använde i väven.

I ett sammanhang där dom flesta nog hade väntat sig en realistisk bild av ett mer traditionellt slag valde Ulla Grytt här att lösa uppgiften på sitt eget sätt. Men bilden av dom två anonyma nakna figurerna med brödet visar att hon i det här skedet av sitt konstnärskap också kan låta sina drömmar förmedla ett mer tydligt politiskt budskap.

År 2005 hade Ulla Grytt en stor utställning tillsammans med Eva Rodenius på Röhsska museet i Göteborg. Grytt visade i första hand verk från 90-talet. Göteborgspostens kritiker Love Jönsson, känd som specialist på design och konsthantverk, recenserade. Han gav en bra sammanfattning av Grytts motiv och teknik och förklarade varför han särskilt hade fäst sig vid ett visst verk:

"Ulla Grytts bildvävar är ljusa och poetiska, oftast vävda i en lös varp av yllegarn och med inslag av tunn sidenorganza som färgats i olika pastelltoner. Det skira, eteriska draget i textiliernas struktur understryks av att många av vävarna har hängts fritt i rummet. Motiven pendlar mellan nyansrika form- och linjespel och mer handfasta avbildningar av arkitektoniska fragment. I Människor, utställningens yngsta och kanske mest komplexa verk, singlar människor genom luften mot ett hav som syns i bildens nederdel. Några av dem håller varandras händer. Både motivet och den lätta färgskalan leder tankarna till Chagall, men bilden tycks också ta utgångspunkt i fotografierna av kontorsarbetare som kastar sig ut från World Trade Centers brinnande tvillingtorn. Medan merparten av konstnärens övriga bilder på utställningen har en tendens att stryka medhårs, öppnas här en glipa mot något mer oroande." (Göteborgsposten 19 februari 2005)

Love Jönssons association till World Trade Center ska man kanske inte ta så allvarligt, men han observerar i sin recension hur det politiska har kommit tillbaka i Grytts konst, i form av en "oroande" mångtydighet.

Kan man då se detta som arbetarkonst? Kan man över huvud taget kalla Grytt en arbetarkonstnär? Kanske, men då kan vi inte ha någon alltför snäv definition av begreppet arbetarkonst. Det verkar vara en ganska liten del av Grytts totala produktion av bilder som verkligen är om arbetare i den meningen att dom visar arbetarklassens konkreta villkor eller någon faktisk politisk kamp. Däremot har hon ofta arbetat för arbetare eller för en publik som inte bara består av dom som regelbundet går på museer och gallerier. Kanske mest konkret i väven som hon gjorde för Maija på Finlandsfärjan och med Maijas direkta medverkan. Men också i form av många offentliga utsmyckningar på sjukhus och i arbetarrörelsens samlingslokaler. Om vi skall försöka få en mer öppen syn på arbetarkonst finns det också något viktigt som en konstnär som Grytt kan lära oss: att bilder av arbetarklassen inte bara behöver handla om yttre och objektiva ting som arbetsmiljö och kollektiv organisation. Dom kan också vara tolkningar av en enskild persons tankevärld: hennes drömmar och förhoppningar. Bilden behöver inte påminna det minsta om dom realistiska kampskildringar som vi är vana vid att förknippa med begreppet arbetarkonst. På samma sätt är det idag inte många arbetare i Väst som motsvarar dom bilder som t.ex. Albin Amelin målade av arbetare.

Samtidigt går det inte heller att bortse ifrån att Grytt är en konstnär som valde ett mer estetiskt, neutralt sätt att uttrycka sig när samhällsklimatet på 80-talet gjorde att arbetarmotiv och politiska motiv inte längre var gångbara. Det gäller för övrigt flera av dom konstnärer som fått Johan Ahlbäcks pris (se tidigare spaningar).

I samband med en utställning på Textilia Galleri i Långedrag (Göteborg) år 2007 publicerades också en längre artikel om Grytt i kulturtidskriften Zenit. En tidskrift som för övrigt betytt mycket för att belysa konstnärskap som av olika anledningar inte passar in i gängse "trender" på kultursidorna och de stora konstmuseerna. Se:

Artikel om Ulla Grytt i Zenit

Här är några av dom ställen där man kan se utsmyckningar av Ulla Grytt: Danshögskolan i Stockholm (den textila ridån "Uppvindar"), Kvinnoklinikens väntrum på sjukhuset i Gävle, patienthotellet i Sundsvall, Folkets hus i Nässjö (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius), Folkets hus i Huskvarna (textil ridå tillsammans med Eva Rodenius).

/

Uppdatering om frågeställningar och syften med den här bloggen.

Konstfred skrev i spaning nr 9 (mars 2008) om presenationerna av Johan Ahlbäckpristagarna:

Här har vi alltså en lista på hittills 14 namn – 14 målare, tecknare, skulptörer och fotografer som på något sätt ansetts ha verkat i arbetarkonstnären och industriskildraren Johan Ahlbäcks anda. Varför inte titta på var och en av dessa och se vad det är för konst som stiftelsen har valt att lyfta fram? Kanske går det också att se hur avgörande konstnärernas kopplingar till arbetarklassen kan ha varit.

Följande sex pristagare återstår nu 2010 att berätta om:

2004 Jean Hermanson, Malmö

2005 Ingmar Aldenhov, Trelleborg

2006 Maria Söderberg, Stockholm

2007 Jan Annerborn, Sandviken

2008 Britt-Marie Rydberg, Ludvika

2009 Robert Nyberg, Stockholm

Konstfred skrev i sin "filosofiska" spaning nr 52 (maj 2009) om "Ytterligare teman som bör följas upp framöver":

Arbetarkonsten och den figurativa och radikala textilkonsten från 1960-talet och framåt (som Ulla Grytt, Britt-Marie Rydberg, Elsa Agelii, Gunwor Nordström)

Alternativ seriekultur som arbetarkonst (ett exempel är Mats Johnsons självbiografiska serier).
[kommentar 2010: jfr Robert Nyberg]

Yngre konstnärer som idag arbetar politiskt och/eller närmar sig arbetarkonsten. Se den aktuelle Victor Marx som fick avbryta sin utbildning vid Konsthögskolan efter en konflikt om ett projekt för hemlösa.

Konstfred påpekade i spaning nr 46 (november 2008) angående kulturkonservatismen i tidskriften Axess:

Den position Konstfred talar om, en annan position än den kulturkonservativa och en annan än vad man kan kalla "medelklassvänsterns" (särskilt på DN), är ännu inte artikulerad. Tills vidare är det viktigt att till varje pris undvika sammanblandning med kulturkonservatismen (något liknande antyds av LOKE, som nu läggs in bland bloggens länkar). Och det är Konstfreds förhoppning att texterna på den här bloggen kan bidra till att artikulera den alternativa positionen. Något som bör prioriteras är en närmare granskning av den socialistiska realismen, dess historia, och hur det kan komma sig att den blandas ihop med den 1800-talsakademism som Therese Bohman och Axcess nu har fört upp på agandan.

[kommentar 2010: detta anknyter också till pågående mer akademiska granskning av "den socialistiska realismens semiotik" som presenterades på NORDIK i Finland i höstas]

Länkning pågår till "intressant.se"

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag, mars 15, 2010

Konst åt alla, ej mer?

Fick just nyhet om ännu ett "genidrag" hos sittande högerregering i Sverige, helt i linje med tidigare banbrytande insatser för att befria kulturens fria företagsamhet från oskälig konkurrens från folkrörelser och andra bidragstagare. Den här gången stryper man Konst åt alla, en organisation som sedan 1977 bidragit till att sprida konst i bibliotek, samlingslokaler och parker. Under 2010 sänks statsanslaget från 3,5 miljoner till 1,5 miljoner. Under 2011 tas det enligt planerna bort helt.

När regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet i Linköping strax efter valet 2006 påstod man att institutet producerat oseriös och ideologiskt färgad (dvs. vänstervriden) forskning. Frågan är nu vilka svepskäl Adelsohn & co kommer att kunna prestera när det gäller Konst åt alla. Anklagelser om vänstervridning lär inte ens de mest paranoida i KD och Moderata Samlingspartiet tro på när det gäller en organisation som förenar inte bara Folkets hus och parker, utan också Bygdegårdarnas riksförbund och nykterhetsrörelsens Våra Gårdar.

Som någon sa är det väl bättre att en gång för alla "rösta bort den djävla regeringen än att böna och be", men här finns en namninsamling för den som vill börja så:

Namninsamling till förmån för Konst åt alla



Länkning pågår till "intressant.se"

tisdag, februari 23, 2010

Heja Sverige

Åter i Sverige på några dagar, mycket att sköta, svenska tidningar att läsa. När den borgerliga regeringen för tre och ett halvt år sen inledde sin nedmontering av den offentliga sfären i Sverige låg arbetslösheten på ca 6 procent, jämfört med genomsnittet i EU på ca 9 procent. Sedan dess har det svenska talet stadigt höjts och enligt EU-kommissionens beräkningar kommer landet under 2010 att ha nått upp till EU-medel. En arbetslöshet på runt tio procent är vad som i kapitalismens praxis har visat sig vara normalt för att hålla lönerna nere och "hjulen rullande". Sverige verkar alltså följa regelboken för "normal" avreglering av arbetsmarknader. Heja Sverige.

Fler tecken på "framstegen" är till exempel att dom anställda som bedöms som lågpresterande eller "omotiverade" (eller rentav oppositionella?) får beskedet att dom bör lämna plats för andra mer "motiverade", till exempel såna som köps in från bemanningsföretag. "Hungriga hundar jagar bäst" brukar det ju heta, och när man nu snart har en stock av tio procent arbetslösa och utförsäkrade vet man också att dessa kommer att jaga för nästan vilken skitlön som helst. Det är ledningen för Sandvik Tooling i Sandviken som nu senast har kommit fram med denna lysande idé, facket säger sig inget kunna göra men påpekar att var och en har sin lagliga rätt att stanna kvar. Det kanske man ändå inte kommer att göra om man fått veta att man är överflödig och "omotiverad" och känner att man är utlämnad till sig själv. Heja Sverige. Och när hela Saab bjöds ut till försäljning såg regeringen förstås ingen anledning att rädda kvar koncernen i landet: istället gick rubbet till en internationell aktör med oklara intentioner, och arbetare lockades att ställa upp på bilder i pressen där de låtsas jubla av lycka över de nya ägarna. Heja Sverige.

Gnäll är det för mycket av vänstern, sägs det ofta, nej låt oss istället putsa på våra positiva smajl och se till att skaffa oss en smart mediestrategi. Bättre att säja ja än nej: nejsägarpartier vill få ha. Fast risken är att en hel del obehagliga fakta och sanningar kommer bort när man anpassar sig till det för tillfället gångbara i medierna.

Man kan också gnälla över dagens konst och att till exempel de så kallade "framstegen" (som applåderas av sittande regering) knappast alls kommenteras av de för tillfället gångbara yngre konstnärer som syns och märks på etablerade gallerier och i konsthallar. Arbetarkonst i form av tydligt formlerade visuella kommentarer om den rådande kapitalistiska ordningen hittar man snarare hos bildmakare med sin arena på helt andra håll. Se till exempel senaste Johan Ahlbäckpristagaren Robert Nyberg.

Förresten har det publicerats en till recention av rapportboken "Fram träder arbetaren" (se förra postningen), i Dalademokraten:

http://www.dalademokraten.se/sida/id/108458/

Skribenten beskriver boken som ett uttryck för en tillbakablickande attityd, ett intresse för arkivariska utredningar bland oss med intresse för kulturen i arbetarrörelsen, och med en målgrupp bland arbetarrörelsens tjänstemän och folkbildare. Om aldrig så angelägen förblir arbetarkonst och forskning om arbetarkonst en mycket snäv vetenskaplig specialitet, skriver han, och det har han väl rätt i. Han efterlyser också mer spaning efter nutida och nyskapande konst med anknytning till arbetarrörelsen, fast han verkar inte kunna ge några specifika exempel förutom just satirtecknare som Robert Nyberg och serietecknare som Lena Ackebo.

Kanske kommer man inte så mycket längre än så här just nu när det gäller frågan om den samtida konsten och dess engagemang. Det finns föreningar för arbetarlitteratur och arbetarskrivare i Sverige, men varför finns det inga för arbetarkonst och arbetarmålare / tecknare / konstnärer? Hörde ryktesvägen att något sådant nyligen bildats i Finland.

Presentationerna av dom som fått Johan Ahlbäcks pris ska i alla fall fortsätta här så snart det blivit litet lugn och ro och materialet kommit i ordning.

onsdag, februari 17, 2010

Sent ska syndaren vakna...

Oj oj oj, här har det inte blivit något gjort på mycket länge.

Ett uppmuntrande rop hittade Konstfred i alla fall på Brunnsviks folkhögskolas blogg:

"Bra med Fred Anderssons blogg så man där får ytterligare info om alla Johan Ahlbäck-pristagare. En viktig blogg som ger god rapportering om arbetarkonst i allmänhet och seminariet i Smedjebacken i synnerhet. Bravo!"

Och detta ger undertecknad "syndare" ångerköpt, för fortfarande har han inte publicerat texten om Ulla Grytt som han lovat ända sedan maj 2008.

Han har förstås en massa skäl: nytt jobb i Finland, nya kurser att utveckla, högar av pappersarbete, och familj och vänner ska också ha sitt (jo Konstfred har ett socialt liv, fast detta är inte en egoblogg).

Förresten: på den tid som Konstfred snöat in på diverse filosofiska sidospår på grund av alla sina kurser (se föregående långa långa postning) hade han kunnat beskriva ett tjog konstnärer.

Det får bli ändring förstås, men bara inte just ikväll.

Litet uppdatering från den uppväckte:

Lars Furuland dog i december. Dödsrunor finns bland annat i Dalademokraten och SvD:

Dödsruna i Dalademokraten
Dödsruna i UNT med länk till Aino Trosells blogg

2010 års mottagare av Johan Ahlbäcks pris blev satirtecknaren Robert Nyberg, ett både oväntat och bra val:

Artikel om pristagaren i tidningen Kommunalarbetaren

Det ska bli ett nöje att så småningom skriva om Nyberg.

Rapportboken om seminariet "Arbetarkonst: industrisamhällets bilder" i Smedjebacken i april 2008 har ny kommit ut. Bokens titel är Fram träder arbetaren. Den är utgiven av Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskap som årsbok för 2009, är på 240 sidor och betecknas som "unikt mästerverk" av en recencent i Kvällsposten. Även Internationalen har skrivit:

Artikel i Kvällsposten

Artikel i Internationalen

Till sist ett tecken på att arbetet som redovisas i boken också fortsätter: den 10 februari var det seminarium på Centrum för Arbetarhistoria i Landskrona. Det finns inte mycket information på nätet (se annars Centrum för arbetarhistoria) men programmet följer här:

Program för arbetarkonstseminariet i Landskrona den 10 februari 2010

Seminariet syftar till att ge en fördjupad förståelse för arbetarkonstens motiv, ställning och spridning i Norden under 1900-talet och det tidiga 2000-talet. Detta görs med hänvisning till den nyutkomna boken Fram träder arbetaren – Arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden. Tanken är att seminariet ska följas av tre andra seminarier i andra städer i Norden, var och ett med sitt särskilda tema.

Kl 10.30 – 11.00 Välkomsthälsning Gösta Nilsson, ordförande i Centrum för Arbetarhistoria hälsar välkomna. Lars Berggren, professor vid Centrum berättar om Centrums forskning om arbetarhistoria.

Kl 11.00 – 11.45 Arbetarkonstforskning i studiecirklar, ett inifrånperspektiv. Maria Nyman-Stjärnskog, ABF Skåne.

Kl 11.45 – 12.15 Fram träder arbetaren, Kjersti Bosdotter, IF Metall och Maths Isacson, Uppsala universitet, redaktörer för boken. Bakgrund, forskningsläge, syfte.

Kl 13.15 – 14.00 Arbejderkunst, Industriens billeder och Arbejdernes Kunstforening som eksempler på arbejdet med kunsthistorie på et kulturhistorisk museum i Danmark. Hanne Abildgaard, Arbejdermuseet i Köpenhamn.

Kl 14.00 – 14.45 Arbetarmuseet och arbetarkonst i Finland. Ulla Jaskari, arbetarmuseet Werstas i Tammerfors.

Kl 14.50 – 15.35 Industriell bildekultur - om bildenes betydning i det tverrfaglige forskningsprosjektet FABRIKKEN". Terje Borgersen, NTNU/ Norges tekniska-naturvetenskapliga universitet i Trondheim.

Kl 16.00- 16.45 Arbetarkonstens spridning. Margareta Ståhl, frilans, tidigare på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm.

Kl 16.45 – 17.45 Gemensam debatt om hur vi går vidare med inventering och forskning om arbetarkonsten i Sverige och övriga Norden ledd av Kjersti Bosdotter och Maths Isacson.

Kl 17.45 – 18 Avslutning


Apropå det nordiska: Konstfred deltog som han tidigare berättat i de nordiska konsthistorikerdagarna NORDIK i Jyväskylä 17-19 september 2009. Han presenterade sitt paper om "Representationen av arbetarklassen i Skandinavisk konst" (se tidigare postning) och det gick väl ganska bra. Men teckenteorin ("semiotiken") trasslade nog till det och här på bloggen blir det mer sakliga skriverier framöver.

På konferensen talade Konstfred med den norska konstvetaren Kari Brandtzaeg som håller på med en avhandling om "Estetik och politik i Norge 1925-1940" utifrån bland annat Henrik Sörensens konst. Hon har tidigare också skrivit om arbetarmålaren och kommunisten Willi Midelfart (1904-1975).

Konstfred talade också om arbetarkonst på Halmstads länsmuseum söndagen den 4 oktober på temat "Vår svenska arbetarkonst och hur den försvann". Detta var i samband med att museet visade den stora turnerande utställningen "HJÄRTTRÖTT OSKULDSVITT NATTSVART" med Torsten Billman, och samma dag hölls en offentlig diskussion om den kommande boken om Billman. Inbjudna att tala var Björn Johansson från ABF Kungsbacka, Dan Lennervald (redaktör) samt Billmans dotter Lena Billman.


Halmstad 4 oktober: från vänster Björn Johansson, Lena Billman, Dan Lennervald, Lennart Lundborg (bakifrån). Foto: Konstfred


Litet gladare miner när pedagog Evelina Lindborg överlämnar museets tackgåvor. Foto: Konstfred

En annan intressant bekantskap den här dagen var förre museichefen Lennart Lundborg som gav Konstfred en skrift han givit ut: Konditori China: Om konstnärer och seminarister omkring 1950 i Linköping. Den är nog om arbetarkonst i den meningen att de konstnärer Lundborg minns kom från enkla bakgrunder och oftast fick bedriva sitt målande vid sidan om. Eric Häggqvist, Pär Thorell, Bertil Andersson och Thorsten Andersson är bland dem som nämns.

Slut för idag, mer kommer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,