Åter i Sverige på några dagar, mycket att sköta, svenska tidningar att läsa. När den borgerliga regeringen för tre och ett halvt år sen inledde sin nedmontering av den offentliga sfären i Sverige låg arbetslösheten på ca 6 procent, jämfört med genomsnittet i EU på ca 9 procent. Sedan dess har det svenska talet stadigt höjts och enligt EU-kommissionens beräkningar kommer landet under 2010 att ha nått upp till EU-medel. En arbetslöshet på runt tio procent är vad som i kapitalismens praxis har visat sig vara normalt för att hålla lönerna nere och "hjulen rullande". Sverige verkar alltså följa regelboken för "normal" avreglering av arbetsmarknader. Heja Sverige.
Fler tecken på "framstegen" är till exempel att dom anställda som bedöms som lågpresterande eller "omotiverade" (eller rentav oppositionella?) får beskedet att dom bör lämna plats för andra mer "motiverade", till exempel såna som köps in från bemanningsföretag. "Hungriga hundar jagar bäst" brukar det ju heta, och när man nu snart har en stock av tio procent arbetslösa och utförsäkrade vet man också att dessa kommer att jaga för nästan vilken skitlön som helst. Det är ledningen för Sandvik Tooling i Sandviken som nu senast har kommit fram med denna lysande idé, facket säger sig inget kunna göra men påpekar att var och en har sin lagliga rätt att stanna kvar. Det kanske man ändå inte kommer att göra om man fått veta att man är överflödig och "omotiverad" och känner att man är utlämnad till sig själv. Heja Sverige. Och när hela Saab bjöds ut till försäljning såg regeringen förstås ingen anledning att rädda kvar koncernen i landet: istället gick rubbet till en internationell aktör med oklara intentioner, och arbetare lockades att ställa upp på bilder i pressen där de låtsas jubla av lycka över de nya ägarna. Heja Sverige.
Gnäll är det för mycket av vänstern, sägs det ofta, nej låt oss istället putsa på våra positiva smajl och se till att skaffa oss en smart mediestrategi. Bättre att säja ja än nej: nejsägarpartier vill få ha. Fast risken är att en hel del obehagliga fakta och sanningar kommer bort när man anpassar sig till det för tillfället gångbara i medierna.
Man kan också gnälla över dagens konst och att till exempel de så kallade "framstegen" (som applåderas av sittande regering) knappast alls kommenteras av de för tillfället gångbara yngre konstnärer som syns och märks på etablerade gallerier och i konsthallar. Arbetarkonst i form av tydligt formlerade visuella kommentarer om den rådande kapitalistiska ordningen hittar man snarare hos bildmakare med sin arena på helt andra håll. Se till exempel senaste Johan Ahlbäckpristagaren Robert Nyberg.
Förresten har det publicerats en till recention av rapportboken "Fram träder arbetaren" (se förra postningen), i Dalademokraten:
http://www.dalademokraten.se/sida/id/108458/
Skribenten beskriver boken som ett uttryck för en tillbakablickande attityd, ett intresse för arkivariska utredningar bland oss med intresse för kulturen i arbetarrörelsen, och med en målgrupp bland arbetarrörelsens tjänstemän och folkbildare. Om aldrig så angelägen förblir arbetarkonst och forskning om arbetarkonst en mycket snäv vetenskaplig specialitet, skriver han, och det har han väl rätt i. Han efterlyser också mer spaning efter nutida och nyskapande konst med anknytning till arbetarrörelsen, fast han verkar inte kunna ge några specifika exempel förutom just satirtecknare som Robert Nyberg och serietecknare som Lena Ackebo.
Kanske kommer man inte så mycket längre än så här just nu när det gäller frågan om den samtida konsten och dess engagemang. Det finns föreningar för arbetarlitteratur och arbetarskrivare i Sverige, men varför finns det inga för arbetarkonst och arbetarmålare / tecknare / konstnärer? Hörde ryktesvägen att något sådant nyligen bildats i Finland.
Presentationerna av dom som fått Johan Ahlbäcks pris ska i alla fall fortsätta här så snart det blivit litet lugn och ro och materialet kommit i ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar