Ny jakt på arbetarkonsten 2

Ahti Lavonen 1956, "Mor med barn", träsnitt. 

Jag bor sedan fyra år tillbaka i Finland där jag arbetar på det finlandssvenska universitetet i Åbo, Åbo Akademi. Så gott jag har kunnat och hunnit har jag försökt sätta mig in i den finska kulturen och särskilt förstås den finska konsthistorien. Finsk konst är nästan okänd i Sverige. Språkbarriären finns där och det är inte mycket finsk forskning som översätts till svenska. Finlandssvenskarna är en förmedlande faktor men det är förvånansvärt få i Sverige som vet att finlandssvenskarna ens existerar!




När det gäller arbetarkonst har jag förstått att bilden är mycket klarare här i Finland än i Sverige. Här har arbetarkonsten varit synlig på ett helt annat sätt. Och den har uppmuntrats från officiellt håll. Under vänskapspakten med Sovjet fanns det en förening för kulturarbetare och konstnärer för främjandet av samarbetet österut - KTL (Kulttuurityöntekijäin Liiton.) Många finska konstnärer deltog regelbundet i vänskapsutställningar och andra utbyten i Sovjet. Många skulptörer fick officiella uppdrag att skapa minnesmärken över industrimiljöer eller över händelser i arbetarrörelsens historia.


Ahti Lavonen (1928-1970) var en finsk konstnär som blev internationellt känd på 1960talet för en helt abstrakt "informell" stil. Just den sortens måleri betraktades som väldigt "finsk" just då. Men han började på ett helt annat sätt i en grupp unga självlärda målare i Helsningfors som gick ihop och bildade "Arbetarnas konstklubb". Det var i slutet på 40-talet. Klubben hade årliga utställningar av sina alster på Galleri Hörhammer som var respekterat och alltid recenserades i Helsingforspressen (både den finsk- och svenskspråkiga). Ett klipp ur tidningen Nya Pressen den 24 april 1951 berättar om gruppens 5årsjubileum. Rubriken är "Proletärmålare vill bekämpa skräckkonst" - konstdebatten handlade mycket om hur organiserade krafter kunde begränsa hötorgsmåleriet ("skräckkonsten") så att konstnärer kunde få större avsättning för sina verk. Några citat:


- Vi arbetar på dagarna och målar på nätterna. - Det är entusiasmen och energin som håller oss igång. - Vi vill öppna ögonen hos våra gelikar för konstens verkliga värden och göra vårt bästa för att utrota dussinmåleriet och skräckkonstabrikation, deklarerar medlemmar av arbetarnas konstklubb, vilka mött upp till sin femte utställning som i år försiggår på Galerie Hörhammer.


Arbetarnas konstklubb bedriver om kvällarna och söndagsföremiddagarna en konstskola i Alexis Kivi-folkskola. Där tecknas och målas det ivrigt efter levande modell. Två gånger i veckan kommer läraren och rättar arbetena. Klubben räknar ett femtiotal aktiva medlemmar, och undervisningen sker till självkostnadspris. [---] Konsten förenar dem alla. Konstnärerna Unto Pusa och Gösta Diehl har tidigare verkat som lärare för målningsklassen, vilken nu undervisas av Urho Lavanne. Den i år startade skulpturklassen arbetar två gånger i veckan under ledning av bildhuggaren Eino Räsänen i en keramikverkstad vid Väinömöinengatan. Klubben har hopp om att från hösten även börja med grafikundervisning och har ett lämpligt arbetsrum i sikte.


[---]


- Vi har haft undervisning i anatomi och då vi inte hade någon lärare lärde sig var och en av oss en del om människokroppen och undervisade kamraterna säger Taito Luiro. [---] Genom sitt brinnande intresse och sitt allvarliga uppsåt är dessa arbetarkonstnärer de rätta att sprida förståelse för riktigt måleri bland sina kamrater på arbetsplatsen och lära dem se skillnaden mellan "hjortstrider i månsken" och "höger eller vänstervridna tjädrar" och verkliga tavlor.


[---]


Den ende som består sig med ett riktigt arbetsrum är hattstockmakaren Reino Gråsten. Hans ställning är avundsvärd om man jämför den med många andras. Mauri Heinonen, diversearbetare och hamnsjåare, målar monumentalt upplagda tendentiösa arbetarmotiv i kolossalformat i familjens tjugokvadratmetersrum, där ungarna bullrar och hustrun lagar mat på tegelstenar i kakelugnen, då hon inte försörjer familjen vid metallsvarven i fabriken. Kamraten Ahti Lavonen har det ungefär lika ställt men han intresserar sig för abstrakt konst och intresserar sig för idealen, genom vilka han lättast anser sig övervinna svårigheterna i livet.


Så det verkar som om Ahti Lavonen redan 1951 var på väg mot stilen som skulle göra honom berömd och där form och färg ska mildra svårigheterna snarare än att visa dem. Men i träsnittet från 1956 är han fortfarande en socialt engagerad och litet valhänt realist i murriga färger. Litet i traditionen från tyskan Käthe Kollwitz. Man känner tröttheten i mammans tunga kropp där hon går med sina barn. Är de hemlösa? Det här är citat och bilder från en tid som kan verka väldigt avlägsen, men ändå inte.


länkning pågår till intressant.se