torsdag, september 26, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 29

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Lennart Engström, ur dokumentationen av Akademiska sjukhuset i Uppsala, 2007-2008
Året var 2011 och priset gick åter igen till en fotograf med vardagen som motiv. Han heter Lennart Engström och är verksam i Uppsala sedan många år, men född 1953 i Ljusne utanför Söderhamn. Precis som Jean Hermanson och Maria Söderberg är Lennart Engström i första hand en person som dokumenterar. Men bara för den sakens skull ska man inte glömma att titta närmare på hans bilder och se hur de är tänkta och gjorda. En avgörande sak är om en bild är intressant på egen hand och inte bara som en del av en bok eller dokumentation. Titta på den här bilden från 2007 (klicka för större bild). Ett ögonblick i den korta pausen i arbetet på sjukhuset, men det finns en oro i kompositionen med många diagonaler. Genom fönstret ser vi en diffus gul skugga. Det är en ambulans som kör förbi just när fotografen har hittat den rätta höga blickpunkten och bilden tas. Personerna vid bordet tittar upp från måltiden och är redan beredda att lämna den. Vad är det som väntar den här gången? En perfekt bild av atmosfären på en plats där det gäller liv eller död.

Lennart Engström hör till dem som gått den långa vägen för att uppfylla sin dröm att bli fotograf. I ganska många år hade han vanliga yrken. Han arbetade på fabrik i fyra år hemma i Ljusne. År 1975, när han var 22 år, flyttade han till Uppsala och fick arbete på en brädgård och en städfirma. På båda ställena hade han också fackliga förtroendeuppdrag. Han gick olika kvällskurser i fotografi, och en workshop ledd av fotomästaren Christer Strömholm lär också ha varit viktig. Redan då var det dokumentärfotografin som Lennart Engström kände sig mest befryndad med. Vid folkhögskolan Biskops Arnö finns Nordens fotoskola, och där blev han antagen år 1982 efter att ha arbetat på heltid med fackligt arbete under en tid. Han studerade med dokumentär inriktning, och som slutarbete gjorde han sin första större dokumentation av en arbetsplats. Den handlade om Bergsbrunna tegelbruk utanför Uppsala.

Efter utbildningen fick Lennart Engström praktikplats hos fotografen Walter Hirsch i Stockholm. Sedan började han frilansa på egen hand, särskilt i fackförbundspressen, men också för reklam- och annonsbyråer. Under 20 år har han fotograferat för Uppsala läns landsting. Hyresgästföreningen i Uppland har varit en annan uppdragsgivare. Han berättar också att han ibland får uppdrag från andra fotografer, till exempel när han valde, scannade och bearbetade de bilder av Carl Johan De Geer som visades i De Geers uppmärksammade utställning "Vi hade fel" i Stockholm i vintras. (Reportage från TV4 här.) Sådant visar vilket gott rykte han har i branschen. Den tekniska noggrannheten är en del av hans konstnärliga styrka. Man märker i hans bilder hur många val och avvägningar som måste till innan en bild kan godkännas, och till slut visas i en utställning eller tryckas i en bok.

Jag har själv bara sett en utställning av Lennart Engström – den i Smedjebacken förra året – men den var en väl avvägd helhet där varje bild fick komma till sin rätt. Urvalet var sparsmakat och bilderna stöttade varandras teman och budskap. Man fick också en bra uppfattning om hur Lennart Engström tålmodigt och under lång tid tränger in i en miljö eller ett tema tills dess att han är nöjd. Han har sagt i en intervju att han själv tycker att hans bilder är litet tråkiga, men detta är nog ett ganska självironiskt uttalande som mest handlar om att folk gärna förväntar sig stor dramatik och spontana infall i bilder. Sådan är inte Lennart Engström, han närmar sig motivet eftertänksamt.

Efter dokumentationen av Bergbrunna tegelbruk har Lennart Engström ofta fått i uppdrag att dokumentera arbetsplatser och industrimiljöer. Han har till exempel fotograferat gjuteriarbetarna i Österbybruk, och en dokumentation av Akademiska sjukhuset i Uppsala resulterade i boken Akademiska sjukhuset i bild (1995) tillsammans med Gunilla Lindberg. Över tio år senare återvände han till Akademiska sjukhuset där han under åren 2007-2008 intervjuade och fotograferade patienter och personal. Bilden som inleder den här texten kommer från det projektet, som också resulterade i en utställning på Upplandsmuseet vårvintern 2008. År 2008 gjorde han också på eget initiativ men med finansiering från Upplandsmuseet en dokumentation av Scans slakteri i Uppsala: se presentation på YouTube här.

Lennart Engström, ur boken Sala Backe, 1998
Andra projekt har växt fram ur Lennarts dagliga umgänge med människor och miljöer i sin närhet. Tillsammans med journalisten Mats Andersson fotograferade och intervjuade han invånare i sina hemkvarter i området Sala Backe under en följd av år. Arbetet resulterade i boken Sala Backe som kom år 1998. Här framträdde Lennart som en konsekvent miljöskildrare som gör porträtt inte bara av människorna utan också av miljöerna de lever i - de identiskt lika husen är lika viktiga som de två pojkarna i bilden här intill.

Om Sala Backe hör samman med folkhemsbygget på 1940- och 50-talen, så hör Gottsunda samman med dagens mångkulturella samhälle. År 2006 hade Lennart Engström påbörjat en dokumentation av Gottsunda tillsammans med poeterna Mikael Larsson och Mohamed Omar (artikel i Upsala Nya Tidning, 13/7 2006). Uppdragsgivare var det kommunala bolaget Uppsalahem. Det blev boken Gottsundabor (2009) och en utställning på Gottsunda bibliotek. (Utställningen ägs av Uppsalahem.) År 2011 samlade Lennart Engström ett urval av sina många Uppsalabilder i boken Uppsala på nära håll med text av Maths Isacson och Bo Larsson. Om bilderna skrev Lars Lambert i UNT de oftast "avbildar människor i sin miljö. Människorna är de så kallade vanliga, ibland så vanliga att de kan framstå som exotiska eftersom de lyser med sin frånvaro i det mediala bildbrus som vi annars serveras." (Upsala Nya Tidning 11/12 2011.)

Förutom Ahlbäckspriset har Lennart Engström bland annat mottagit KW Gullers fotostipendium (artikel i Kontaktarket 2000/2 - 2001/1) och Uppsala kommuns arbetsstipendium (artikel i Upsala Nya Tidning 25/4 2008). År 2005 hade han en större utställning på Nordiska Museet i Stockholm, där han under rubriken "Återblick" visade svartvita bilder från åren 1984-91 (artikel på fotosidan.se). Just nu gör han en bok tillsammans med Annika Berg Frykholm. Den handlar om konstnärer i Upplandstrakten och vad som driver dem att fortsätta med sin konst. Han samarbetar också med forskaren Maria Vallström som fått i uppdrag att undersöka mediernas bild av de norrländska bruksorterna Hofors, Ljusne och Norrsundet. Detta är ju Lennart Engströms hemtrakter. Lennart har intervjuat och fotograferat personer på orterna, Maria har arbetat vidare med materialet, och tillsammans ger de i år ut boken Motbilder. (Artikel i Arbetarbladet, 22/3 2013.)

Lennart Engström tillhör en annan tid och arbetar i ett annat medium än Johan Ahlbäck, men den osminkade och realistiska skildringen av vardagen är ändå en gemensam "anda". Kanske är den bästa beskrivingen av Engströms sätt att arbeta den som han gjorde själv i en intervju för några år sedan:

- När jag har tagit en bild är den till 95 procent färdig. Sedan återstår mindre justeringar [...]. Det är fotografi för mig. Så arbetar jag. Men det finns fotografer som arbetar annorlunda, som tar en bild till 20 procent och sedan arbetar ihop resten i datorn. Och det är bra med många olika sorters fotografer, och så många olika tekniker. Det berikar.
(Tero Marjamäki, "Engström hyllar det okonstlade", Upsala Nya Tidning, 17/1 2013)

Tidigare inlägg för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2010, Yngve Svedlund
2012, Reino Laitasalo
länkning pågår till intressant.se

måndag, september 16, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 28

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:

Yngve Svedlund, oljemålning från år 2000. Bildkälla: www.svenskakyrkan.se

2010 fick målaren och grafikern Yngve Svedlund priset. För första gången på ett antal år var pristagaren en äldre konstnär, född 1925 i Åmots Bruk i Gästrikland, men under största delen av sitt liv verksam i Stockholm. Föräldrarna flyttade till Enviken utanför Falun när Yngve var liten. Det var där han växte upp, och därför har Dalarnas natur och människor betytt mycket för hans konstnärskap. Här finns alltså en direkt koppling till Johan Ahlbäck, och med Ahlbäck delar han intresset för djur och natur som motiv. Men när det gäller kulturen och arbetet är det inte industrin som är hans främsta motivkälla, utan snarare småbrukarnas och torparnas liv före landsbygdens rationalisering. Konstnärligt är han en arvtagare till 1930-talets folkliga "vitalister" som Sven "X-et" Erixson, Eric Hallström och skåningen Martin Emond. Särskilt hans senare bilder, som den jag visar här, påminner väldigt mycket om Emond. Denna litet naivistiska och rustika stil kan man också jämföra med målaren och satirikern Oscar Cleve, som jag tog upp i det förra inlägget. De mer "proletära" 30-talsmålarna som Albin Amelin och Carl Alexandersson, eller för den delen Ahlbäck, har inte haft samma påverkan på honom, det märker man.


Yngve Svedlund, "Landsbygd", litografi 1960. Bildkälla: Metropol auktioner.

Ungefär så här arbetade Svedlund när han började komma igång på allvar med att visa sina verk kring år 1960. I den svartvita litografin (där bilden har tecknats med litografiskt tusch på en stenplatta) är landskapet sett snett uppifrån, och den smala vägen vindlar sig inåt i bilden på ett sätt som ger lust att bege sig på upptäcktsfärd bland alla detaljer. Man ser varje litet träd som är intecknat borta vid horisonten, trots att de befinner så långt bort i bildens rum. Det här sättet att teckna och komponera påminner en hel del om gamla kinesiska landskapsmålningar. Även där är hus och människor återgivna snett uppifrån, och även där finns ofta vägar och stigar som börjar nedtill och försvinner högt upp på något berg. Lika litet som de kinesiska målarna följer Svedlund några europeiska standardregler för perspektiv. Den kinesiska aristokratin tyckte om att ha bilder av landsbygd och folkliv där de i lugn och ro kunde studera sina arbetares sysslor utan att själva behöva visa sig bland dem. Allt skildrades som rent, snyggt och välordnat - vad annars! Den klassaspekten fanns förstås inte hos Svedlunds publik på samma sätt. Här handlade det redan på 60-talet i stor utsträckning om drömmar om en annan tid snarare än en annan miljö. Det idylliska Sverige som Svedlund skildrade höll redan på att rationaliseras bort. Flera har påpekat att om det finns en samhällskritik i Svedlunds konst, så handlar det framför allt om en kritik av rationaliseringen.

Yngve Svedlund har haft ett stort antal utställningar genom åren, och hans bilder har också spritts i större upplagor som litografier via Folkrörelsernas konstfrämjande. Man kan nog med rätta kalla honom en populär konstnär. I svensk bibliotekstjänsts förteckningar över pressens artiklar om utställningar hittar man Svedlunds namn nästan varje år när man söker på 1960- och 70-talen (jag arbetar sedan ett tag med att digitalisera förteckningarna). Artiklarna om honom gäller utställningar i hela landet, inte bara Stockholm. Och han arbetade inte bara med utställningar och grafik, utan också med teckningar och texter som publicerades i så olika tidningar som Svenska Dagbladet och Dalademokraten. Han har också gjort barnböcker och publicerat självbiografin Yngve Svedlund berättar (1991).

Om sina första impulser till att bli konstnär har Svedlund berättat att han började teckna som lant- och lagerarbetare i Dalarna när han var i tonåren. En gång träffade han i Leksand en skogvaktare som han tecknade av. Just den teckningen fick en särskild betydelse för honom. Den gav honom idén att han skulle kunna försöka bli en "riktig" konstnär. År 1948 fick han komma till Stockholm och börja på Tekniska skolan, numera Konstfack. Senare blev det studier på Konstakademin, mellan 1955 och 1960. Där träffade han Harald Sallberg (1895-1963), som var lärare i grafik och föreståndare för Akademins grafikskola. Han följde Sallbergs grafikklasser under sin akademitid och fick också grafikundervisning av Jürgen von Konow (1915-59).

Yngve Svedlund, "Från hamnen i Capri", oljemålning 1975-76. Bildkälla: Metropol auktioner.
Yngve Svedlund har också skildrat en del arbetarmiljöer i staden, även om de inte hör till de vanligaste i hans produktion. Ett exempel är den här scenen från en resa i Sydeuropa på 70-talet. Att Svedlund tidigt var uppskattad i arbetarrörelsen finns det dock tydliga exempel på. År 1964 fick han Syndbyholmsstipendiet, som delas ut av Eskilstuna kommun och som också innehåller en stipendievistelse i trakten. Svedlund gjorde då en svit teckningar från verkstäderna på Nyby bruk i Torshälla. 1999 skänkte han 12 av dessa teckningar till Eskilstuna museum, där det sedan länge finns ett intresse för arbetarkultur (Folket, 18 april 1999). År 1967 fick han för övrigt också Byggnadsarbetareförbundets kulturstipendium, och året därpå gjorde han en stor emaljmålning för placering utomhus i Hofors, industriorten. Målningen har motiv från livet i Hofors, och järnhanteringen är naturligtvis med. Emalj är en teknik som Svedlund också har använt i flera andra utsmyckningar i stockholmstrakten och i Dalarna. Han har utsmyckat flera barnkliniker, och där har nog det glada och berättande draget i hans bilder varit avgörande.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:

1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg 
2009, Robert Nyberg 
2012, Reino Laitasalo

länkning pågår till intressant.se



lördag, september 14, 2013

Ny jakt på arbetarkonsten 27

I serien inlägg om mottagarna av Johan Ahlbäcks pris:
Robert Nyberg, bild för fackförbundet Kommunal, 2006. Källa: satirarkivet.se

År 2009 fick Robert Nyberg priset. Han är kanske den Ahlbäckpristagare som är mest känd för en större publik, i synnerhet läsare av tidskrifter som Dagens Arbete (där han har en fast vinjett), Kommunalarbetaren och Ordfront. Han har medverkat med sina bilder i många fackliga kampanjer och blivit något av en "husteckare" inom svensk arbetarrörelse. Nyberg har också en familjebakgrund som förpliktigar: hans mamma var målaren Birgit Ståhl-Nyberg (1928-1982) som mer än de flesta präglade 1970-talets uppfattningar om socialt engagerad konst i Sverige. Och hans bror är Mikael Nyberg (f. 1953), ansvarig utgivare för den anrika tidskriften clarté och senast uppmärksammad för sin avslöjande bok om den svenska järnvägens kollaps: Det stora tågrånet.

Hendrik Nyberg, "Oväder", 1973. Bildkälla: satirarkivet.se
När jag träffade Robert i Smedjebacken förra året berättade han bland annat om sin pappa Hendrik Nyberg, som också är konstnär, men inte så känd. Sin satiriska ådra har Robert nog fått från båda föräldrarna. Hendrik Nyberg är finlandssvensk, född 1927 i den till stor del svenskspråkiga staden Borgå (på finska Porvoo) öster om Helsingfors. I Borgå har det funnits ett livaktigt kulturliv med personligheter som målaren Juhani Linnovaara (f. 1934) och poeten Kurt Sanmark (1927-1990). Till skillnad från sonen har Hendrik Nyberg såvitt jag vet inte tecknat för pressen, men särskilt under 1970-talet visade han målningar som kombinerade abstrakta mönster och naivistiska vardagsbilder på ett subtilt satiriskt sätt. "Pentagons" dominans i världen kunde han till exempel åskådliggöra med ett mönster av femhörningar (pentagoner) som olycksbådande invaderar himlen över några norrländska stugor. Han har också gjort bokomslag, till exempel för Sara Lidmans essäsamling "Varje löv är ett öga" (1980) och hennes roman "Vredens barn" (1981). Man kan se några av Hendriks bilder på satirarkivet.se, ett forum för svenska satirtecknare som Robert en gång tog initiativ till. Hendrik Nyberg är fortfarande aktiv och bor i Stockholm.

Omslaget till "Yngvar & Co", Forum förlag 1988. Bildkälla: robertnyberg.nu
Själv föddes Robert Nyberg år 1956 och växte upp i "rika Danderyd", som han själv skriver på sin hemsida (www.robertnyberg.nu). När han var 12 år flyttade familjen till det enklare Farsta, och Robert bor fortfarande kvar där. Det kan inte ha varit så lätt för en ung konstnärsfamilj med flera barn - detta var innan mamma Birgit fått sitt genombrott med större utställningar och beställningar. Robert bestämde sig för att satsa på ett rejält yrke först och främst. Han blev byggnadssnickare, men den konstnärliga och intellektuella uppväxtmiljön fanns förstås kvar. I början av 80-talet gick han några år på Birkagårdens folkhögskola där han studerade teckning och måleri, och han hade då redan medverkat ideellt med teckningar i en del vänstertidningar. Så småningom blev det mer och mer. Hans teckningar började synas i Aftonbladet och Clarté som illustrationer till brodern Mikaels texter. Han började också publicera serier. En serie som han kallade "Snorvalpen" gick i Dagens Nyheter under en månad kring nyåret 1988 som en del av tidningens satsning på gästserier. Sitt första seriealbum gav Robert ut senare samma år på Forum förlag. Det heter "Yngvar & Co" och handlar om en skärpt hund - hundar har varit viktiga för honom.

Ur "Lädervargen". Bildkälla: Seriefrämjandet
Nästa album heter "Lädervargen" och kom 1990. Roberts hundar är respektlösa observatörer med utmärkt spårsinne när det gäller orättvisor och skevheter i samtiden. Men det var först när förbundet Kommunal upptäckte Robert och lät honom börja göra sina runda bilder som han fick sitt stora genomslag. Detta var 1993. Sedan dess har han fortsatt att göra sina runda bilder för Kommunal. De sprids som vykort, på affischer och i tidningen KA (Kommunalarbetaren). De visar alltid en situation som blixtbelyser samhällsutvecklingen och påminner om varför det behövs fackförbund. Robert fortsätter som sagt också att teckna för Dagens Arbete - och han medverkade i tidningens föregångare Metallarbetaren redan på 80-talet. På Aftonbladets ledarsida har han sedan ett antal år ett fast utrymme med seriestrippen "Vilgot på arbetslinjen", en trerutors serie där samma öppna gatubrunn återkommer ofta. Någon sticker upp huvudet ur gatubrunnen och hamnar i "linjen" - trafiklinjen eller "arbetslinjen".

Dagsstripp av "Vilgot på arbetslinjen". Bildkälla: robertnyberg.nu
Skämtteckningen och den korta serien är Robert Nybergs medium. En serieforskare skulle säga att han ingår i en tradition av typisk situationskomik med tre eller högst fyra rutor. Rutorna visar en situation, en komplikation (eller en fråga, som här intill) och en "slutknorr". Till mästarna i den genren hör föregångare som Oscar Jacobsson med sin ordlösa serie "Adamson" på 1920- och 30-talen. En anledning till att Robert Nyberg är så populär är att han har en helt egen stil bland svenska skämttecknare idag. Ändå har jag funderat på vilka tecknare som hans bilder skulle kunna påminna om, och då har jag fått söka mig tillbaka i tiden och utanför Sverige.

Jag har inte intervjuat honom om detta, men som ung tecknare tittade Robert säkert på Art Spiegelman (f. 1948 i Stockholm) och andra i det amerikanska undergroundmagasinet Raw. Art Spiegelman är i likhet med Robert Nyberg känd för att teckna människor i form av djur. Spiegelmans serieroman Maus, baserad på den judiske tecknarens familjebakgrund - fadern överlevde Förintelsen - hör till de verk som gjort att serier idag tas på allvar som en konstform. Spiegelman nedvärderar gärna sin egen förmåga som tecknare och sina egna kunskaper om konst. Men i likhet med Robert Nyberg verkar han ha insupit modernismens idéer om bilder väldigt tidigt. Särskilt Art Spiegelmans tidiga serier, som den om detektiven Ace Hole, innehåller vilda experiment med stilar hämtade från Picassos kubism och det tyska 10-talsmåleriets expressionism. På det historiska serieforumet LAMBIEK tycker skribenten att Robert Nybergs serier är "cubist inspired" (kubistiskt inspirerade), och det kan ligga en hel del i det, särskilt med tanke på att kubismen måste ha betytt mycket för Birgit Ståhl-Nyberg. Fastän mor och son arbetar i olika konstarter har de samma förkärlek för klara och tydliga former. Man känner hela tiden närvaron av grundformerna i anatomin - cylindern, kuben, klotet. Art Spiegelman har en liknande tydlig stil. Spiegelman (och kanske Nyberg också) beundrar dessutom en pionjär i arbetarkonsten, nämligen belgaren Franz Masereel (1889-1972). Även Masereel gjorde på 1930-talet en sorts serier i form av ordlösa bildromaner.

Robert Nyberg, "Bygelhästen", okänt år. Bildkälla: lambiek.net
Robert Nybergs upproriska "bygelhäst" här intill skulle kunna vara tecknad av Masereel eller Spiegelman. Det är samma kraftfulla svärta i linjerna och samma sinne för det groteska. Masereel hörde till dem som gjorde det svartvita trä- eller linoleumsnittet till den kanske mest typiska grafiska tekniken i arbetarkonsten under 1900-talet - dels för att den gör bilden enkel och slagkraftig, dels för att det långt in i så kallad "modern tid" var det enda möjliga sättet att trycka bilder i många fattiga arbetartidningar i Sydamerika och övriga världen. Men Masereel var knappast någon humorist - hans stil är svart och aggressiv, och tiden var en annan. Bilden var ett vapen i kampens tjänst. Det speciella med Robert Nybergs satir är att den framförs milt och vänligt fastän budskapet kan vara stenhårt. Figurerna är för det mesta leende eller milt skeptiska. Stilen är lätt naivistisk och färgerna är viktiga i de bilder som innehåller färg.

Oscar Cleve, "Vill inte regeringen ha en kvinna?", Söndagsnisse 1952. Bildkälla: satirarkivet.se
 Den svenske tecknare och målare som påminner mest om Robert Nyberg tror jag är Oscar Cleve (1906-1991). Cleves satir är svartare och mer mångtydig, men titta på hans bild av stadsbudet som bär in en fager flicka i slottsgemaket där gamle kung Gustaf VI Adolf och statsminister Erlander sitter med de andra gubbarna i konselj. Detta är situationskomik i en-bildsformat, och stilen är lika konturskarp och precis som i Robert Nybergs bästa bilder. Det finns fler bilder av Cleve på Satirarkivet. Även Oscar Cleve hade hjärtat till vänster. Han "bekände färg" redan på 30-talet när han i sin ungdoms Landskrona gjorde en målning där det bland småstadens prydliga täppor med svenska flaggor plötslig dyker upp - en sovjetisk! Den hör till den ende kommunistens lilla tomt, där huset förstås är försett med en rysk lökkupol.

Robert Nyberg har gjort mycket mer än bara skämtteckningar och seriestrippar. Han har illustrerat en rad böcker om allt från samhälle till matlagning, han har gjort barnböcker och han har också i allt större utsträckning börjat visa sina bilder i utställningar. Förra året hade han en stor utställning på Arbark (Arbetarrörelsens arkiv), och samma år kom hans tjocka bok "Guldfeber" med teckningar från de senaste 20 åren. Kritikern Göran Everdahl utnämnde honom i samband med det till "nedskärningarnas folkpoet". Förutom Johan Ahlbäcks pris har Robert Nyberg bland annat fått Gormanderpriset (till minne av "doktor Gormander", dvs. kåsören Gunnar Ohrlander) och EWK-priset (till minne av den legendariske satirtecknaren Ewert Karlsson).

Bland de många utställningar runtom i landet som Robert Nyberg har gjort eller deltagit i finns hans visning av bilder från "Guldfeber" på Lars Bolins galleri i Östersund under den gångna sommaren. Christer B Jarlås skrev i Östersundsposten att "Robert Nybergs teckningar är väldigt mycket här och nu 2013" men också att "allt visar att Roberts konstnärsarv från pappa Hendrik Nyberg och mamma Birgit Ståhl-Nyberg borde få utvecklas vidare vid sidan av tecknandet" (ÖP, 9 juli 2013). Det stämmer nog, men samtidigt är det just det konstnärsarvet som höjt nivån på svensk satir och seriekonst genom Robert Nybergs teckningar.

Tidigare inlägg i serien för nytillkomna läsare:
1993, Hans Tollsten (1930-1994)
1995, Julie Leonardsson
1996, Ulla Zimmerman
1997, Gösta Backlund
1998, Stefan Teleman
1999, Åse Marstrander
2000, Ulla Wennberg
2001, Svante Rydberg
2002, Roine Jansson
2003, Ulla Grytt
2004, Jean Hermansson (1938-2012)
2005, Ingmar Aldenhov
2006, Maria Söderberg
2007, Jan Annerborn
2008, Britt-Marie Rydberg

Länkning pågår till intressant.se